Jag älskar Teo, fortfarande. Och jag är så trött på att aldrig kunna styra mina känslor. Inget emot att kunna älska Teo och att känslorna inte slocknar. Men jag kan ju inte bestämma ett skit över dem!
Jag och E firade tre veckor i lördags. Jag älskar E otroligt mycket. Och imorgon ska jag och E äta middag. Kärleksmiddag när jag ändå är i Stockholm på kurs. En kärleksmiddag, med min resurs vid sidan av förstås, men ändå bara vi. Kyssar och mat. Det kan inte bli bättre. Och en massa massa kärleksord och lovord på det. Min älskade E och jag.
Teo oc jag är fortfarande som igelkottar mot varann ibland. Det är väldigt tråkigt, för jag vill kunna vara en bra expartner, och inte vara det ständiga tjatexet i hans liv. Sen är det klart att det liv som vi hade tillsammans ändå ständigt markerar sitt slut. Att det tydligt har nått sin ände. Och att det fortfarande finns bråk ibland emellan oss fast vi bara är vänner. Så kommer det alltid vara. Vi är ändå ex.
Och jag å min sida då. Jag mår otroligt dåligt. Jag har en depressionssjukdom som ständigt pekar finger åt mig. Jag har ångest från morgon till kväll och är stundvis helt oförmögen att kunna sluta gråta, kräkas, skära mig, springa runt i lägenheten eller sova som död. Mitt ocd, tvångsbeteende, visar sig genom okontrollerade panikattacker, överkonsumtion av vatten och en hysterisk färd från dörr till dörr för att rycka och slita, låsa och låsa upp dem dörrar som finns för att jag känner mig otrygg i mitt ångestfyllda tillstånd. Och vilken typ av ångest i vilken situation som helst kan sätta igång detta helvete!
Och den 25/10 har jag äntligen kontrollsamtal med Sankt Lucas stiftelsen, svenska kyrkans terapeuter, för att prata igenom ifall det behövs en psykolog eller terapeut till mig. Kan tyvärr inte gå in på varför jag och Teo inte får träffas, men även det har en inverkan i detta ärende. Jag känner en viss olust till att dra in sankt lucas stiftelsen i mitt liv. Men jag måste. För mitt mående, kväver mig!