Jag och Teo har aldrig helt separerat. Även om det var tre månader då vi sa oss ha separerat, hade vi inte klippt alla länkar till varandra. Just för att kärleken inte var död, och vi hoppades på ett fortsatt förhållande. I december bestämde vi oss för att koppla ihop oss helt igen. Det efter att jag gråtit mig till sömns varje kväll i tre månaders tid, för att jag älskar honom så mycket.
Nu har vi snart kommit fram till vår tvåårsdag. Och jag kan inte säga annat än tack älskling. Att vi inte bröt upp helt, gör att vi snart,, om bara 13 dagar, officiellt varit ett par i två långa år.
Så grattis till oss.

Jag har varit borta härifrån pga att jag inte orkat skriva, och att det kommit saker emellan som gjort att jag, förlåt för det här, men jag har glömt er. Jag har varit tvungen att fokusera på mitt liv. Jag är så fruktansvärt trött sen ett halvår, att jag nu ska ta prover för järnbrist och kolla att sköldkörteln mår som den ska. Men jag tror inte tröttheten är fysisk. Den känns mer som utmattning. En utmattningsdepression. Och med tanke på att jag är deprimerad redan, så är det inte jättekul att tro det.
Jag tar livet som det kommer. Även om det ibland gör fruktansvärt ont. För man är inte alltid på top även om ens omgivning kanske tror att man är det, eller tvingar en att vara det. Jag kan inte ta den typen av stress och tvång. Jag klarar inte det, inte när jag mår såhär.när de kraven ställs på mig,går jag och gömmer mig under täcket eller bara stänger in mig för att få vara ifred. orkar fan inte alltid vara strålande glad och skratta jämt. Jag gråter oftare än jag ler vissa dagar. Vissa dagar ler jag inte alls. Så det är var jag vill säga med dagens avslutande rader. Förvänta er saker. Tro, hoppas, anta. Men allt behöver ni inte säga högt. Om ni antar att jag mår bra bara för att det ser ut så. Fråga mig på ett vänligt sätt, eller håll tyst. Vissa saker kan man inte svara på om frågan är felaktigt ställd.
Ta hand om er. Vi ses snart igen.
Kram Rojélia.