Okej. Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Vi kan ju ta det här med att jag och Teo har bråkat så mycket att det varit fråga om separation. Jag vet inte exakt hur nära det var att vi separerade, men tillräckligt nära för att vara nämnvärt.
Jag lever med min kompis ångesten,, fått såna extrema ångestvågor att jag ligger däckad stundtals. Jag har knappt någon ork, och den jag har går till att hålla vårt förhållande vid liv. Det ska också sägas att jag då vädjat att Teo ska lägga manken till och stötta av alla krafter. Men han är så nedtagen av värmen att det är lite jobbigt för honom just nu. Jag ska inte låta det vara osagt att jag nästan har gått in i väggen igen. Ar cirka 100 meter till väggen, som är av grafen, ett ämne som är det starkaste en människa tillverkat någonsin. Jag kommer att ligga krossad i säkert ett halvår efter den om jag springer såhär fort in i den, jag kan inte bromsa. Jag är stressad för relationen, för livet och för min hälsa.
Jag har ingen aning om ifall stressen för min hälsa och livet hör ihop med det här att jag är stressad för relationen, till den milda grad att jag går sönder snart.
Det som händer nu är mitt liv. Och jag vill inte uppleva det något mer.

Hjälp.
Hur får man ett förhållande att fungera?
De senaste veckorna har vårt förhållande åkt upp och ner. Hur får man det stadigt igen?

Jag känner mig ledsen och förbannat ensam.
Jag vet inte om jag håller på att gå in i väggen, igen. Att det är nära, så nära att det borde märkas att det är fel i något.
Jag känner mig stressad och trött, jag har mycket ångest och jag är inte likaa mycket uppåt längre. Det känns jobbigt att göra saker. Jag har ingen egentlig lust att umgås med människor. Jag vill egentligen bara sova, försvinna mellan mina lakan.
Jag vill bara vara med min kille, ingen annan. Jag får panik när han inte är hemma. Jag får ångest när han vill ha egentid för att då blir jag ensam. Jag får ångest när allt inte fungerar. Jag vill inte göra något alls egentligen.
Teo, världens bästa pojkvän. Jag tror att jag tyvärr ser väggen, igen!

Älskling. Jag vet att du läser det här och jag vill att du svarar mig, älskar du mig?
Att vara flickvän eller att inte vara flickvän, det är frågan. Det är så att jag de senaste två timmarna inte gjort annat en tvivlat på vår relations egentliga syfte. Om det är för att vi älskar varandra eller om det är för att bara ha något som liknar omvärldens kärleksaffärer. Om det handlar om dig eller mig. Om det handlar om sant eller falskt. Om det finns ett val och alternativ som jag inte kan hitta. Det är en labyrint vi lever i, du och jag.
Att vara eller inte vara, det är frågan. Att veta eller inte veta, är den andra frågan. Och att älska eller inte älska, det är den tredje och mest tunga frågan jag har till dig, min fästman och älskade partner.
Jag älskar dig i varje fall jävligt mycket. Det behöver du inte söka sanningen i, det är sant. Och vad beträffar oss, så kan jag inte svara på vad som är felet.
jag älskar, du älskar. Varför är det inte som förr? vad är det som är fel? Vvar är kärleken som glöder, är röd och flammande het. Var är det som vi hade i vår relation, som var det viktigaste vi hade, du vet vad. Och vad fan har hänt med dig? vad är min positiva, kärleksfulla, omtänksamma, givmilda, kloka och ärliga pojkvän? finns inte han längre? Var är han nu? Teo var fan är du? snälla kom tillbaka, jag saknar dig!