Jag tänker tillbaka på de unga år då jag bestämde mig för att jag barar kkunde bli kär i vuxna. I varje fall trodde jag då att jag själv hade bestämt det.
Nu när jag varit tillsammans med många vuxna män, vet jag att det är min grej. Teo tillexempel..
Du vet vad jag har gått igenom. Du förstår mig. Och du accepterar och älskar mig trots min unga ålder. Och jag vet att du aldrig har prioriterat det som jag hatar så mycket hos mig själv.
Jag älskar dig. Jag tackar dig. Och jag är lycklig med dig.
Idag för 7 år sen träffae jag min allra första vuxna pojkvän. Här kallar jag honom för Stephen.
Stephen var en väldigt känslig man som hade blivit barnlös efter att hans flickvän och växxande barn dött i en bilolycka tre år innan vi träffades. Stephen var väldigt färgad och traumatiserad, och jag försökte hjälpa honom utan att egentligen lyckas, jag var liksom inte ens 8.
Stephen var 35, och åldersskillnaden var ett faktum som inte kunde nedtonas, men jag brydda mig inte. Jag älskade Stephen, och han älskade mig.
Men en dag gick det snett. Han höll om mig när vi skulle sova, kysste mig på halsen och ville tränga in i mig. Jag hade inte ens fått hår där än, jag var bara sju, och ville inte. Han blev arg, försökte dra undan mina trosor och komma in i mig.
Vi har ingen kontakt idag jag och Stephen.
Sen har man efter man kommit in i mitt liv, några pojkar och en flickvän också. Jag har blivit våldtagen minst 110 gånger och jag är djupt skadad. men trots det kan jag fortfarande älska. Och tänker så göra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...