Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet.
Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, men det han tar ifrån mig är mitt livs dröm.
Vi har haft samtal om barn. Hans asperger hindrar hans vilja att få barn. Han vill inte, och det är det enda jag vill. Jag får acceptera redan nu, det blir inga barn mellan oss. Så många tårar har fallit. Så mycket sorg har uppfyllt mitt hjärta. Och om en dryg månad tar hans chanser att bli pappa slut. Han gör en vasektomi, och jag tvingas se på medan han krossar mitt hjärta och min största dröm. Jag räknar ner dagarna. Om exakt 31 dagar idag, är det slut.
Önskar mig ett mirakel. En guds begäran om att hans vilja för barn ska återvända. Att inget av det han sagt eller de beslut han fattat ska gälla.
Jag gråter mycket. Försöker hitta styrka hos mitt ex. Försöker finna glädjen i kärleken utan barnen. Försöker tänka att det säkert inte ens går att skaffa barn med mig. Det är nog kört. Äggen har bliviit för skadade av cellgifter och åratal av medicinering med penicillin för att jag absolut inte fick utsättas för infektionsrisken som cancerpatient.
Men det biter inte på känslan av att vara ovärdig barn. Att han tar den drömmen ifrån mig som ett krav på att jag ska få hans hjärta. Och allt jag någonsin känt av sorg, kommer upp nu, i en enda stor flodvåg.
Jag önskar att få vakna imorgon, sträcka ut handen mot min älskling, rulla in i hans värme och känna kärleken helt utan smärta. Längtar efter att bära en liten baby i min famn. Men det kommer aldrig hända.
Orken är slut. Psykiskt är jag helt slut och orkar inte ens tänka på allt jobbigt.

Puss och kram.
Rojélia.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...

Jag och Teo har aldrig helt separerat. Även om det var tre månader då vi sa oss ha separerat, hade vi inte klippt alla länkar till varandra. Just för att kärleken inte var död, och vi hoppades på ett fortsatt förhållande. I december bestämde vi oss f...