Hej alla bloggläsare. Här kommer ett snyftinlägg.
Jag och min partner har ddet tufft nu. Jag kan inte trösta honom. Han mår så dåligt. Han sover just nu så jag passar på att skriva av mig lite ångest.
Jag försöker övertyga honom om att jag älskar honom och att han är världens bästa människa, men hans alla triggers gör att han har jättelätt att bli ledsen, gråta, få problem med magen, och framförallt självkänsla och självrespekt.
Hur ska jag kunna stötta honom i hans ångestvågor. De sköljer över honom, och mig, och jag vet inte hur man hanterar så stark ångest som han har när man ska försöka hantera sin egen samtidigt.
Mår själv otroligt dåligt då jag vet att han ligger hemma i sin säng och gråter och skälver i sömnen.
Vill hålla om, smeka hans rygg, men har inte möjlighet.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hjälp oss.
Rojélia.

Jag tänker tillbaka på de unga år då jag bestämde mig för att jag barar kkunde bli kär i vuxna. I varje fall trodde jag då att jag själv hade bestämt det.
Nu när jag varit tillsammans med många vuxna män, vet jag att det är min grej. Teo tillexempel..
Du vet vad jag har gått igenom. Du förstår mig. Och du accepterar och älskar mig trots min unga ålder. Och jag vet att du aldrig har prioriterat det som jag hatar så mycket hos mig själv.
Jag älskar dig. Jag tackar dig. Och jag är lycklig med dig.
Idag för 7 år sen träffae jag min allra första vuxna pojkvän. Här kallar jag honom för Stephen.
Stephen var en väldigt känslig man som hade blivit barnlös efter att hans flickvän och växxande barn dött i en bilolycka tre år innan vi träffades. Stephen var väldigt färgad och traumatiserad, och jag försökte hjälpa honom utan att egentligen lyckas, jag var liksom inte ens 8.
Stephen var 35, och åldersskillnaden var ett faktum som inte kunde nedtonas, men jag brydda mig inte. Jag älskade Stephen, och han älskade mig.
Men en dag gick det snett. Han höll om mig när vi skulle sova, kysste mig på halsen och ville tränga in i mig. Jag hade inte ens fått hår där än, jag var bara sju, och ville inte. Han blev arg, försökte dra undan mina trosor och komma in i mig.
Vi har ingen kontakt idag jag och Stephen.
Sen har man efter man kommit in i mitt liv, några pojkar och en flickvän också. Jag har blivit våldtagen minst 110 gånger och jag är djupt skadad. men trots det kan jag fortfarande älska. Och tänker så göra.