Jag har försökt efter separationen att gå vidare. Men det är så jävla tufft. Idag firar jag ochv E vår första vecka som par. Så jag skriver fina saker till honom, kärlekstexter, ord av längtan och saknad. Så inser jag plötsligt att jag gråter. Någonting brister ständigt inomm mig. Är det inte ägget i livmodern, så är det ångestbubblan som får tårarna att rinna okontrollerat, andningen att komma i små ansträngda flämtande pustar. Relationen som jag bröt upp ifrån, var mer eller mindre fallfärdig, det var jag som höll upp den viktigaste väggen i byggnaden, för när jag gick ifrån Teo, så rasade allt. Nu vill jag bara ta mig igenom det här. Slippa tänka på att jag kastade bort ett liv med barn legorum och familjeföretag. Att jag istället valde barn och vanligt svenssonjobb. Att istället för ett fint äktenskap med volvo villa och vovve, valde jag ett liv med villa sjukskrivning och barnavård.
Jag visste inte att det kunde göra så oskönt ont att älska. Det kan göra ont det vet jag. Men det här är smärta som jag kan gråta av. Jag älskar E. Väldigt mycket faktiskt. Men smärtan som kompletterar för kärleken, den är fruktansvärd, krossar mig. Det ska sägas, jag valde det själv, eller ja, jag gjorde det mina känslor valde. Så jävla tufft att leva!

Jag har försökt efter separationen att gå vidare. Men det är så jävla tufft. Idag firar jag ochv E vår första vecka som par. Så jag skriver fina saker till honom, kärlekstexter, ord av längtan och saknad. Så inser jag plötsligt att jag gråter. Någonting brister ständigt inomm mig. Är det inte ägget i livmodern, så är det ångestbubblan som får tårarna att rinna okontrollerat, andningen att komma i små ansträngda flämtande pustar. Relationen som jag bröt upp ifrån, var mer eller mindre fallfärdig, det var jag som höll upp den viktigaste väggen i byggnaden, för när jag gick ifrån Teo, så rasade allt. Nu vill jag bara ta mig igenom det här. Slippa tänka på att jag kastade bort ett liv med barn legorum och familjeföretag. Att jag istället valde barn och vanligt svenssonjobb. Att istället för ett fint äktenskap med volvo villa och vovve, valde jag ett liv med villa sjukskrivning och barnavård.
Jag visste inte att det kunde göra så oskönt ont att älska. Det kan göra ont det vet jag. Men det här är smärta som jag kan gråta av. Jag älskar E. Väldigt mycket faktiskt. Men smärtan som kompletterar för kärleken, den är fruktansvärd, krossar mig. Det ska sägas, jag valde det själv, eller ja, jag gjorde det mina känslor valde. Så jävla tufft att leva!

Igår, 15 september 2018, var en dag som jag aldrig kommer glömma. Min barndomskärlek, vi kallar honom E, fick mitt hjärta att sväämma över av brusande kärlek. Så jag som försökt bli tillsammans med honom hösten 2016, och i vintras flera gånger, tog ett hjärtskärande jobbigt beslut, och jag och Teo separerade.
Jag är nu tillsammans med E Här står jag med ett bygge som jag haft ner, vårt liv. Och på andra sidan står du, och stirrar hjälplös. Förlåt. Men du får det snart bra igen. Älskar dig.

Jag har mått så otroligt dåligt de senaste veckorna att jag till och med däckat i ångest stundtals.
Det har inte varit lätta veckor, och relationen med Teo känns jävligt ostadig just nu när jag mår såhär dåligt.
Min prestation som hans flickvän gör jag så jävla kasst, för den prestationerna är inte optimala. Jag är inte enbra partner. Skulle han börja må dåligt nu, så finns det ju ingen som kan stötta med sitt bättre mående.
Att vara 14 år och inte veta om min kärlek kommmer vara tillräckligt stark för att klara min ångests påverkan är en otroligt stor press.
Nu när jag mår som sämst, så vill jag ju såklart att Teo ska stötta. Men mår han för dåligt är det inte alltid möjligt. Jag orkar inte tänka på vad det blir för konsekvenser om han lämnar mig för att jag aldrig orkar något socialt med honom. Orkar inte tänka tanken, att allt jag har är på väg bort.
Orkar inte sitta ensam i klassrummet med min resurs och jobba skolarbete, när alla andra får en jobbarkompis från klassen att samarbeta med.
När jag mår bra, så går det såklart an, men i dne här erioden av mitt liv, så klarar jag inte det utan att gråta mellan lektionerna. Och ångr att jag gick dit..

Jag har varit otrogen. Ja ni läste rätt.
Det är såhär att jag var tillsammans med en man för lite drygt en vecka sedan. Vi blev tillsammans den 21 augusti, och jag lämnade även Teo för otroheten. Killen som jag lämmnade för, vi kan kalla honom V, är yngre än Teo. Han har inte haft flickvän, inte haft sex, eller gått på dejt. vi träffades på en chatt. Och det blev sig så att jag älskade honom intensivt efter några veckors chattande. Allt jag visste var ett namn, en ålder, ett yrke och en favoriträtt. Jag visste att han hade en mamma som var rysk, och en pappa som var svensk. Att båda var matematiker. Men inte mer. när vi blev tillsammans vände mitt liv och gick hotfullt rakt emot min uppbyggda värld.
Jag lämnade honom den 27 augusti, efter vad jag tyckte kändes som en veckas ignorans.
Men för att vara tydligare med var han kommer in och varför så ska jag berätta lite om läget mellan mig och Teo.
Vi har bråkat väldigt extremt den här sommaren. Jag har känt hot om att relationen ska braka samman över mitt huvud. Och det gjorde att jag började söka lösningar på min eventuella ensamhet. Så träffade jag ju V, vilket var en stor omställning från det liv jag hittills levt.
Ångesten kröp sig på efter några dagar med V. Jag upplevde att jag inte fick kärlek överhuvudtaget ens i hans huvud. Så jag konfronterade honom med den obehagliga känslan. Och det visade sig att jag hade rätt.
Han hade inga riktiga känslor för mig. Det var en falskhet som jag valde att backa på grund av. Allt ställdes på sin spets, och jag hotades bli ensam. Men eftersom Teo sörjde oss, och jag också, gick jag då tillbaka. Och det var en himla tur känner jag nu.