I vår kärlek, finns svarta hål. Ett sånt svart hål är en av sjukdomsdelarna i min depression. Nämligen delen mina ex har orsakat. Ångesten att få falska känslor från min partner, att inte bli seriöst älskad. Och det är ett dilemma mellan mig och min partner. Att jag inte kan lita på att jag är trygg i hans kärlek. Att inte veta gör att jag försöker hitta den svaga punkten i hans kärlek. Det orsakade igår ett bråk, som säkerligen hade kunnat separera oss om det viljat sig så.
Det är när vi bråkar, som jag förstår hur skört kärleksband vi har. Vi har varit tillsammans i 361 dagar nu, vore synd att separera nu. Men vi hade tur, och slapp det.
Älskling jag förstår att det är otroligt jobbigt att se den sidan av mig. Men jag har väldigt många hundra sidor, och du ska få läsa dem också någon gång. Kram.
Jag älskar dig! Så mycket att det gör ont. Och att inte kunna träffas gör mig galen!

Jag är en förbittrad ung kvinna just nu. Allt som förut var lättare än det jag tyckte var svårt, har nu blivit lika svårt som det svåra.

Har en pappa som är ledsen, nedstämd orolig och ängslig. Allt jag vill är att hålla honom i min famn, säga att jag förstår. Men det är ganska svårt, för han har en för jävla stark fasad. Och då lurar han sin omgivning. Den enda han inte lurar är mig.
Älskar dig pappa. Och jag hoppas att du förstår hur mycket även om det inte kan förklaras med ord.