Känner mig helt matt. Ända sen igår har en molande värk i huvudet avslöjat att ångesten är påfrestande på kroppen. Så jag åker hem och vilar nu. Ska lägga mig i sängen när jag kommer hem, och fundera på mitt mänskliiga värde.

Jag förlorar allt jag har på en turnering. Jag som inte är en dålig förlorare i vanliga fall, bryter fullständigt ihop och lämnar rummet. Klarar inte av allas ord, blickar, tankar. Måste gå.
Skitsamma, jag går härifrån nu, sa jag och gick.
Sitter nu i en soffa, helt ensam, gråtande med blicken mot golvet. Skriver med människor som inget förstår. Skriver med en som kallar mig kräsen.
Känner mig totalt meningslös och värdelös. Vad gör jag här?
Och ingen som tröstar, jag är helt ensam. Jag sitter här nu, medan mina ord ekar.
Skitsamma, jag går härifrån nu!
Vill dö. Helst igår.

Ensam. Så jävla ensam. Gråtfärdig, ångestfylld, rädd. Orkar inte andas bara gråta och skrika. Kan inte röra mig, är förlamad i sorg.
Orkar inte känna denna ångest mer nu. Orkar inte gråta mer nu. Vill kunna rörar mig fritt utan att bli hindrad av något eller någon.
Vill kunna andas, slippa skrika. Detta är en dröm. Den kommer aldrig slå in. Detta är en smärta, jag förtjänar.
Jag har gått igenom tusen och åter tusen trauman. Det räcker inte, måste lida mer. Har gråtit sönder kindernas hud. Det räcker inte, måste gråta blod. Jag har kämpat mot sjukdom hela mitt liv. Det räcker inte, måste fortsätta tillS det blir min död.
Annat är jag inte värd. Det är smärta jag förtjänar. Rädslan är något jag ber om genom att finnas till. Och orättvisa är mitt mellannamn.
jag tar gärna mitt liv. Om det nu betyder att jag får dö med någon jag älskar. Om det nu betyder, att jag blir saknad.

Har jag ens nååågot att vara glad över nu?
Teo är orolig, ångestfylld, ledsen. Vill trösta men kan inte.
Jag är orolig, ångestfylld, jag sover tungt, vaknar trött, och orolig.
Kan inte allt bara fixa sig?

Jag fick besked från röntgen för en vecka sen. Jag behöver inte röntgas mer.
Cancern har varit still såpass länge att de inte tror att den utgör någon omedelbar fara för mig. Och nu när jag är över 13, så tror de inte att den kommer tillbaka på samma sätt igen. Ska ner till Uppsala och diskutera saken snart men tror inte att det är något problem.
Känns jätteskönt att få leva som vem som helst nu!
Är glad att jag fick cancer på ett sätt. Alla härliga doktorer och sköterskor jag träffat har visat sig jättekompetenta även när det gällde att lugna rädsla och ångest, samtidigt som de bytte dropp och sängkläder när jag hade kräkts.
Så glad. Så otroligt glad. Iallafall över det... sen ar vi allt annat också....

Jag är en ledsen ångestfylld ung kvinna. I mitt huvud snurrar tankarna fort fort. I mitt huvud finns inte tid för vila.
I mitt liv just nu så lever jag ständigt med en ångest som beror på barn. Ja, precis ja, barn. Jag misstänker mig vara gravid, men vill inte ha barn nu.
Mensen har inte kommit, jag mår dåligt och börjar alltmer tro att graviditetstestet kommer att visa positivt.
Hur förklarar man för sina föräldrar att man tror sig vara gravid när man inte ens haft sex än? Det skedde via fingrar så att säga.
Hur förklarar man nu om det är positivt att man vill göra en abort? Går föräldrarna med på mina argument.
Jag är rädd kära bloggläsare. Hjälp mig.

Jag orkar inte leva. Det känns inte som att någon älskar mig. Det känns värdelöst att leva!
Jag har pojkvän, men tror ni att det är lätt att älskka någon när man inte kan ens i närheten älska sig själv? Nej.
Så nu går jag och läggger mig. Jävla skitliv!

Nu är det en sån där dag då marn bara vill dra täcket över sitt huvud. Jag orkar inte prata med mina föräldrar, inte bygga, inte skriva, ingenting. Jag vill inte ens äta.
Jag gråter så jag skakar. Trycker täcket mot ansiktet, och kämpar med ångesten och självföraktet. Min pojkväns kärlek känns som att den inte är till mig. Min ångest får mig att oroligt röra mig i sängen. Orkar inte andas.
Snälla hjälp mig någon. Jag orkar inte leva!