Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet.
Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, men det han tar ifrån mig är mitt livs dröm.
Vi har haft samtal om barn. Hans asperger hindrar hans vilja att få barn. Han vill inte, och det är det enda jag vill. Jag får acceptera redan nu, det blir inga barn mellan oss. Så många tårar har fallit. Så mycket sorg har uppfyllt mitt hjärta. Och om en dryg månad tar hans chanser att bli pappa slut. Han gör en vasektomi, och jag tvingas se på medan han krossar mitt hjärta och min största dröm. Jag räknar ner dagarna. Om exakt 31 dagar idag, är det slut.
Önskar mig ett mirakel. En guds begäran om att hans vilja för barn ska återvända. Att inget av det han sagt eller de beslut han fattat ska gälla.
Jag gråter mycket. Försöker hitta styrka hos mitt ex. Försöker finna glädjen i kärleken utan barnen. Försöker tänka att det säkert inte ens går att skaffa barn med mig. Det är nog kört. Äggen har bliviit för skadade av cellgifter och åratal av medicinering med penicillin för att jag absolut inte fick utsättas för infektionsrisken som cancerpatient.
Men det biter inte på känslan av att vara ovärdig barn. Att han tar den drömmen ifrån mig som ett krav på att jag ska få hans hjärta. Och allt jag någonsin känt av sorg, kommer upp nu, i en enda stor flodvåg.
Jag önskar att få vakna imorgon, sträcka ut handen mot min älskling, rulla in i hans värme och känna kärleken helt utan smärta. Längtar efter att bära en liten baby i min famn. Men det kommer aldrig hända.
Orken är slut. Psykiskt är jag helt slut och orkar inte ens tänka på allt jobbigt.

Puss och kram.
Rojélia.