Min hjärna har sen jag var ett år, varit totalinvaderad av cancer. Jag är inte dödshotad nu, men sen en tid tillbaka har mitt minne försämrats, jag tappar ord, namn, tider. Jag befarar min deprimerade fan, att det är cancern som börjat om. Jag diskuterar redan med Teo om en eventuell bortgång och vad han ska göra med mig. Men till E har jag inte sagt något om min ångest. Antar att jag vill skydda honom på något sätt.
Så på måndag så förs jag in i en magnetkamera, och om ungefär en månads ångest, så får vi veta om jag har cancer igen eller inte.
Jag vill nästan inte veta. Det kkänns så jävla jobbbigt ifall jag skulle behöva ta en till smäll just nu.

Jag måste fatta beslut som kan förändra mitt liv.
Ingen i mitt eller någons liv lever helt bekymmersfritt. Men jag har det så tufft att jag beslutat mig att dela det med er.
Att ha föräldrar som står i vägen för mina drömmar och möjligheter, är tuffare än ni kanske tror.
Visst accepterar jag att de har makten att bestämma vart mitt liv ska ta vägen, vad jag ska får göra och så vidare. Men det har passerat längre än vad som är tillåtet.
Jag ligger på kvällarna och funderar på utvägar. En utväg för mig är att helt sonika bara ta mitt liv. Försvinna från dem, försvinna från mina problem. Försvinna från mina drömmar, som antagligen kommer bli grusade. Men det finns ett problem. Jag vill inte dö ifrån Teo. Lämna honom kvar i den här världen som är så stor och kall. Jag älskar honom så mycket. Jag vill inte lämna honom ensam i den här världen, som är fylld av ångest, mörker, och rädsla.
Att älska honom har hjälpt mig jättemycket. Kärleken har jättestor betydelse i mitt liv.
Kram Teo. Älskar dig.

Orsak till att jag lever: ett måste, och har aldrig haft en riktig stund att avsluta det på.
Jag orkar inte leva, dels för att jag ändå inte har något liv, dels för att jag inte har någon lust.
Jag har ingen lust att gå runt och låtsas vara glad för att andra vill att jag ska vara glad och rolig jämt.
Jag har ingen lust att leva som om jag ville det, och bära bomullskläder ifrån Lindex varje dag, bara för att alla andra gör det.
Jag tycker inte att det är roligt med kladdande visslande killar, bara för att andra tycker att det är roligt.
Var vill jag nu komma med detta gnällande? Jo jag vill säga att, enda anledningen till att jag fortfarande lever idag är att jag har Teo, E, en annan kille och faktiskt också er kära bloggläsare, även om ni inte är så många.
Teo älskar mig. E älskar mig. Jag ldskar dem Också.

och det gör underverk att älska och orka älska tillbaka trots att det inte gör någonting bättre av det dåliga.

Alkohol är i regel inte något som jag personligen har något emot, om jag var vuxen skulle jag också dricka lite på fester och tillställningar.
Men när jag var på kryssning i helgen, så var den en present från mig och mina systrar till vår mamma, och tänkt att bli en ordnad, rolig, härlig och pirrande upplevelse. Men det blev en katastrof.
Mina systrar äralla gamla nog att dricka alkohol, whisky, vodka, öl, vin, ja ni vet. Men jag får inte dricka. När min äldsta syster, 28 år i augusti, börjar dricka öl redan till middagen, så tänker jag inte på det så värst. Jag vet att hon har erfarenhet, och är en vuxen kvinna som bestämmer själv, och dessutom var det ju lördag på en kryssning.
Men hon dricker inte bara en öl. Hon dricker fem stycken, och det bara till maten. När det sen några timmar senare, är dags för karaoke på båten så är det fullt. Vi bestämmer oss för att gå till en bar där jag tillåts vara med till stängningsdags, den stängde klockan 01. Där dricker min syster ytterligare fem eller sex öl. Hon blir packad, och odräglig. Hon skriker, svär, är fräck, snuskig, och ibland riktigt oförskämd. Till sist är min syster såpass full att hon oroar mig. Hon sluddrar, går fel, har nära till skratt men lika nära till gråt, och bryter till sist ihop av privatskäl. Kvällen avslutas väldigt abrupt, och alla går och lägger sig i hytterna. Idag på vägen hem var stämningen fortfarande lite konstig. Och jag har faktiskt ingen lust att umgås med mina systrar på ett tag nu.
Jag konstaterar, att även om alkohol är en festsak, som man ibland unnar sig efter jobbet en fredag eller lördag, så ska man inte överkonsumera, och fullständigt förblindat lita på sin egen instinkt om var gränsen går.
Om man är som min syster, är det ett tips att låta alkohol vara en sån liten del av sitt liv som möjligt. Bara för att inte förstöra stämningen.
Och vad jag har lärt mig av den här händelsen, är att jag inte klarar av den sortens situationer. Klarar det inte därför att det stressar mig. Klarar inte, därför att jag får ångest.
Jag vill inte åka båt med min syster om hon ska dricka på det där sättet. Stod vid relingen, en timme innan vi kom fram till hamnen hhemma igen, och ffunderade på sätt att hoppa överbord. Ville inte leva längre, när min familj tillåter sånt här. Jag mår dåligt. Men vad fan vet de om det? Ingenting!
Orkar inte uppleva sån här skit en gång till!