Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit punderprioriterad. Jag har försökt att prioritera mig själv framför något annat. För att jag inte klarar av livet annars.
Så jag kämpar på med vår relation. Med mig själv, med mina problem som får relationen att svaja betänkligt, och som jag för jävligt nog aldrig får hjälp med.
Jag är en ensam, liten, trasig individ i ett fallfärdigt samhälle. Utan möjlighet att hjälpa mig, då det är upptaget att försöka rädda sig självt. Det är otäckt hur fort människor, samhällen och liv kan förfalla om man inte ser upp.
Min största anledning att jag fortfarande orkar leva, är min fästman, och min pappa. Dessa två män, har under solika stora delar av mitt liv förgyllt det med sin kärlek, sin ömhet. Och min pappa har räddat mig från en säker undergång i cancerns klor. Han älskade mig tillbaka till livet. Till hoppet, till hälsa nog att kunna leva vidare som jag vill, och som alla andra gör.
Jag träffade min fästman, Teo, för över tre år sedan. Jag blev kär på en gång men höll det hemligt i över ett och ett halvt års tid, för jag skämdes så. Jag var så ung och han så mycket äldre. Det kunde bara vara genant. idag innser jag att det bara blev härligt, inte det minsta genant. Älskar honom tills jag dör.
Älskar dig Teo. Du vet vem du är. Ingen behöver någonsin få veta det här på bloggen. Men huvudsaken är att du vet. Och att jag vet. Och att vi älskar varann mer än något annat.
Puss och kram. Vi ses snart igen bloggen.