De senaste två dagarna, har en känsla av sorg, fyllt mitt bröst mestadels hela dagarna. Jag gråter mer än jag brukar, och då ska understrykas att jag gråter mycket! Jag känner mig ångestfylld på ett sätt som aldrig låter mig vila från den minsta bit av oron.
Jag sörjer en älskare. En man som betyder mer än de flesta. Och som snart inte längre ska få leva.

Sen är det en stark känsla av att vilja alla jag älskar så jävla väl att det är jobbigt. Idag har en känsla av att jag vill lyfta uppp min egen pappa i famnen, hålla honom i mina armar och låta vila, gråta, eller vad som helst som han behöver för tillfället, plågat mig.
Han är en vuxen man, till lika min pappa. Jag kan inte hålla honom som ett barn i famnen. Men känslan av att vilja väl På den extrema nivån, vägrar släppa och det är jättejobbigt.
Vad göra när jag inte orkar kämpa emot ångesten och kärleken då? Jag gråter. Jag älskar, gråter och så gråter jag lite till. För att jag förmodligen inte kan reagera på något annat sätt över den jobbiga sinnesstämningen.
Nu ska jag försöka sova. Innan jag kommer på att jag vill gråta igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...