Jag har tagit några beslut om min kropp. Att pressa ner vikten till 50, nu väger jag 60. Att spara ut håret och att börja äta p-piller.
Jag hatar min kropp. Jag måste förändras för att någonsin kunna trivas med den jag är. Jag hatar min mage som hänger ut över troskanten, att bli kallad nazist för mitt korta hår. Att aldrig få bli älskad, för att jag ser ut som jag ser ut.

P-pillren är, som för de flesta, en metod för att kunna ha sex utan att behöva använda kondom. Att slippa kruxet med att trockla den på och av min partner före och efter samlag.
Det är också så att jag helst inte vill ha mina fruktansvärda blödningar en gång i månaden, för de ger mig värk, och äcklar mig.
Jag har länge funderat på vem jag är. Jag har alltid tvivlat på vem jag ska vara eller vem jag passar som. Först trodde jag att jag var transsexuell, en pojke i flickkropp. Men sen förstod jag att jag inte var trans, och då började jag funderara om jag var transvestit. Men nu har jag kommit fram till att jag är icke-binär. Ett begrepp som beskriver ett kön mittemellan man och kvinna.
När jag insåg att det var det jag var, klipppte jag av mig mitt långa tjocka hår, och Det möttes inte överallt av glädje eller positiva reaktioner. En del av min närmaste krets tyckte jag var konstig, och en kvinna inom familjen sa att jag såg ut som en nazist.
Jag blev såklart djupt kränkt. Men jag har fått lära mig att man inte ska lyssna på sig själv. Om någon säger att jag ska förändras för att jag är ful, så är det det jag försöker göra. .
Jag skiter i vad jag själv vill. Jag har bestämt mig för att jag inte har rätt att bestämma över mig själv. Jag har outtalat lagt över det på min omgivning. Så nu ska jag spara ut håret igen. Jag ska gå ner i vikt.
P-pillren är dock mitt eget beslut. Jag mår inte bra av min mens.

Jag vet att människor hela tiden säger att min kropp är min kropp. Och det motsätter rjag mig inte. Men däremot så lämnar jag över alla val på min omgivning. Jag hatar mig själv för mycket för att inte vilja göra vad som helst för att antingen inte vara synllig för någon, eller också för att inte vara så förbannat miss bildad och misslyckad.

Kroppsångesten påverkar även mitt liv i vardagen. Jag går helst inte avklädd för någon annan än min mamma. Om nåågon annan dyker upp, klär jag på mig flera lager kläder för att täcka min hud. Jag kräver aatt saker i min omgivning ska förenklas för att jag ska slippa visa min kropp så mycket som möjligt.Jag viill inte skapa olycka genom enbart min existens, utan jag låter min omgivning förändra mig som det krävs för att den ska vara nöjd.
Jag och mat då? Nej jag är inte anorektiker. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Det jag gör för att förändra mig själv är att pressa mig själv på gymmet. Och det har det senaste halvåret, rresulterat i en viktminskning på 7,4 kg.
Jag vill inte att ni börjar diskutera min vikt och min syn på mig själv i kommentarerna. Men ni får gärna sända styrkekramar eller bara något fint. Och ni får gärna dela bloggen vidare så att jag kan få fler följare.
Läs gärna min blogg om mitt trassliga liv. Om allt från skolångest till relationsproblematik.

Kram Rojélia.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...