Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit punderprioriterad. Jag har försökt att prioritera mig själv framför något annat. För att jag inte klarar av livet annars.
Så jag kämpar på med vår relation. Med mig själv, med mina problem som får relationen att svaja betänkligt, och som jag för jävligt nog aldrig får hjälp med.
Jag är en ensam, liten, trasig individ i ett fallfärdigt samhälle. Utan möjlighet att hjälpa mig, då det är upptaget att försöka rädda sig självt. Det är otäckt hur fort människor, samhällen och liv kan förfalla om man inte ser upp.
Min största anledning att jag fortfarande orkar leva, är min fästman, och min pappa. Dessa två män, har under solika stora delar av mitt liv förgyllt det med sin kärlek, sin ömhet. Och min pappa har räddat mig från en säker undergång i cancerns klor. Han älskade mig tillbaka till livet. Till hoppet, till hälsa nog att kunna leva vidare som jag vill, och som alla andra gör.
Jag träffade min fästman, Teo, för över tre år sedan. Jag blev kär på en gång men höll det hemligt i över ett och ett halvt års tid, för jag skämdes så. Jag var så ung och han så mycket äldre. Det kunde bara vara genant. idag innser jag att det bara blev härligt, inte det minsta genant. Älskar honom tills jag dör.
Älskar dig Teo. Du vet vem du är. Ingen behöver någonsin få veta det här på bloggen. Men huvudsaken är att du vet. Och att jag vet. Och att vi älskar varann mer än något annat.
Puss och kram. Vi ses snart igen bloggen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...

Jag och Teo har aldrig helt separerat. Även om det var tre månader då vi sa oss ha separerat, hade vi inte klippt alla länkar till varandra. Just för att kärleken inte var död, och vi hoppades på ett fortsatt förhållande. I december bestämde vi oss f...