Jag har mått så otroligt dåligt de senaste veckorna att jag till och med däckat i ångest stundtals.
Det har inte varit lätta veckor, och relationen med Teo känns jävligt ostadig just nu när jag mår såhär dåligt.
Min prestation som hans flickvän gör jag så jävla kasst, för den prestationerna är inte optimala. Jag är inte enbra partner. Skulle han börja må dåligt nu, så finns det ju ingen som kan stötta med sitt bättre mående.
Att vara 14 år och inte veta om min kärlek kommmer vara tillräckligt stark för att klara min ångests påverkan är en otroligt stor press.
Nu när jag mår som sämst, så vill jag ju såklart att Teo ska stötta. Men mår han för dåligt är det inte alltid möjligt. Jag orkar inte tänka på vad det blir för konsekvenser om han lämnar mig för att jag aldrig orkar något socialt med honom. Orkar inte tänka tanken, att allt jag har är på väg bort.
Orkar inte sitta ensam i klassrummet med min resurs och jobba skolarbete, när alla andra får en jobbarkompis från klassen att samarbeta med.
När jag mår bra, så går det såklart an, men i dne här erioden av mitt liv, så klarar jag inte det utan att gråta mellan lektionerna. Och ångr att jag gick dit..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...