Jag har mått så otroligt dåligt de senaste veckorna att jag till och med däckat i ångest stundtals.
Det har inte varit lätta veckor, och relationen med Teo känns jävligt ostadig just nu när jag mår såhär dåligt.
Min prestation som hans flickvän gör jag så jävla kasst, för den prestationerna är inte optimala. Jag är inte enbra partner. Skulle han börja må dåligt nu, så finns det ju ingen som kan stötta med sitt bättre mående.
Att vara 14 år och inte veta om min kärlek kommmer vara tillräckligt stark för att klara min ångests påverkan är en otroligt stor press.
Nu när jag mår som sämst, så vill jag ju såklart att Teo ska stötta. Men mår han för dåligt är det inte alltid möjligt. Jag orkar inte tänka på vad det blir för konsekvenser om han lämnar mig för att jag aldrig orkar något socialt med honom. Orkar inte tänka tanken, att allt jag har är på väg bort.
Orkar inte sitta ensam i klassrummet med min resurs och jobba skolarbete, när alla andra får en jobbarkompis från klassen att samarbeta med.
När jag mår bra, så går det såklart an, men i dne här erioden av mitt liv, så klarar jag inte det utan att gråta mellan lektionerna. Och ångr att jag gick dit..