Jag har försökt efter separationen att gå vidare. Men det är så jävla tufft. Idag firar jag ochv E vår första vecka som par. Så jag skriver fina saker till honom, kärlekstexter, ord av längtan och saknad. Så inser jag plötsligt att jag gråter. Någonting brister ständigt inomm mig. Är det inte ägget i livmodern, så är det ångestbubblan som får tårarna att rinna okontrollerat, andningen att komma i små ansträngda flämtande pustar. Relationen som jag bröt upp ifrån, var mer eller mindre fallfärdig, det var jag som höll upp den viktigaste väggen i byggnaden, för när jag gick ifrån Teo, så rasade allt. Nu vill jag bara ta mig igenom det här. Slippa tänka på att jag kastade bort ett liv med barn legorum och familjeföretag. Att jag istället valde barn och vanligt svenssonjobb. Att istället för ett fint äktenskap med volvo villa och vovve, valde jag ett liv med villa sjukskrivning och barnavård.
Jag visste inte att det kunde göra så oskönt ont att älska. Det kan göra ont det vet jag. Men det här är smärta som jag kan gråta av. Jag älskar E. Väldigt mycket faktiskt. Men smärtan som kompletterar för kärleken, den är fruktansvärd, krossar mig. Det ska sägas, jag valde det själv, eller ja, jag gjorde det mina känslor valde. Så jävla tufft att leva!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...