Det är för varmt just nu. För mig som är det inget som hjälper, och bada får jag inte. Anledningen är två infekterade sår på varsin fot som är djupa och fulla av.vätska
Så jag sitter här och storknar. För en stund sen låg jag med huvudet på pappas mage och med benen diagonalt över pappas sambos kropp. Vi låtsasbråkade litegrann, sådär som far och dotter gör ni vet.
Sen frågade pappas sambo om vi kunde göra något i det fina vädret, och pappas förslag var att åka och fika vid havet. Och då började de tjafsa litegrann. De har inte så mycket pengar just nu.
Och då försökte jag mildra och säga att ska vi fika så kan vi göra så att jag betalar mitt fika, för jag har eget kort sen en tid.
Men då drogs jag in, och då tyckte jag det verkae lämpligt att hålla tyst, för pappa hade tystnat.
Det känn så fel att jag som mår dåligt som det är ska behöva vara mitt i deras problematik med ekonomin och relationen i stort.
Jag har faktiskt en egen relation att sköta om med min Teo. Och med vetskapen om att det knappt är bärbart för mig ens det så är jag extremt försiktig.
Jag har gått in i väggen också. Sen jag skrev ordentligt har mycket hänt, och jag är nu på väg djupare ner i min depression än någonsin tidigare. Så räcker förklaringen, min kraft och ork har krympt avsevärt.
Det här blogginlägget blev långt. Men jag har inget att göra så jag fortsätter.
Jag ska passa på att berätta lite om mig själv lite mer ingående.
Jag är blind, ser absolut 000,0%. Har varit totalblind sen 2006, så jag har sett ganska mycket ändå. Jag lärde mig gå ungefär vid 9 månaders ålder och är väl ungefär normalt lagd i växtkurvan vid den här tidpunkten.
När jag var 1,5 år gammal så blev jag trött, och alltmer för varje dag, sov bort dagistiden. Så mina föräldrar åkte in för att undersöka min trötthet. Läkaren kommer in till mina föräldrar och säger: gå upp till barnavdelningen, er dotter ska läggas in, honhar cancer.
Med cancer menade läkaren en tumör som flätat in sig i synerven och börjat dra åt kring denna känsliga tunna lilla tråd, så att jag började tappa synen.
Jag är utom fara för den tumören just nu, den växer inte men finns kvar efter cellgiftsbehandling.
Sen har jaag haft en tumör till men den är borta.
Jag har ett dilemma förutom blindheten nu mera. Jag har extremt känslig hud. Det gör ont bara du trycker lite för hårt någonstans. Och det beror på att när jag gick på celgifter så ansrrängdes mina nerver så av smärta att det gjorde märken i dem. Men annars är jag en helt vanlig tjej. Och en sak till, mina ögon fungerar, jag kan blunda, blinka och titta åt olika håll med linsen. Men det syns ingenting för mig.
Regnbågshinnan, eller iris tar trots detta in ljus och mörker. När detta sker har kroppen en system som tillverkar melatonin, ett hormon som styr din dygnsrytm. Men min tallkottkörtel i vilken melatonin tillverkas fungerar inte längre. Därför äter jag melatonintabletter. Och faktum är att det fungerar, men när jag har ångest kvittar det om jag tagit eller inte, jag kan kanske inte sova oavsett, om jag inte gråtit mig helt slut. Och det händer förstås att jag gör det. som jag mår...