Jag känner mig ledsen och förbannat ensam.
Jag vet inte om jag håller på att gå in i väggen, igen. Att det är nära, så nära att det borde märkas att det är fel i något.
Jag känner mig stressad och trött, jag har mycket ångest och jag är inte likaa mycket uppåt längre. Det känns jobbigt att göra saker. Jag har ingen egentlig lust att umgås med människor. Jag vill egentligen bara sova, försvinna mellan mina lakan.
Jag vill bara vara med min kille, ingen annan. Jag får panik när han inte är hemma. Jag får ångest när han vill ha egentid för att då blir jag ensam. Jag får ångest när allt inte fungerar. Jag vill inte göra något alls egentligen.
Teo, världens bästa pojkvän. Jag tror att jag tyvärr ser väggen, igen!