Jag förlorar allt jag har på en turnering. Jag som inte är en dålig förlorare i vanliga fall, bryter fullständigt ihop och lämnar rummet. Klarar inte av allas ord, blickar, tankar. Måste gå.
Skitsamma, jag går härifrån nu, sa jag och gick.
Sitter nu i en soffa, helt ensam, gråtande med blicken mot golvet. Skriver med människor som inget förstår. Skriver med en som kallar mig kräsen.
Känner mig totalt meningslös och värdelös. Vad gör jag här?
Och ingen som tröstar, jag är helt ensam. Jag sitter här nu, medan mina ord ekar.
Skitsamma, jag går härifrån nu!
Vill dö. Helst igår.

Ensam. Så jävla ensam. Gråtfärdig, ångestfylld, rädd. Orkar inte andas bara gråta och skrika. Kan inte röra mig, är förlamad i sorg.
Orkar inte känna denna ångest mer nu. Orkar inte gråta mer nu. Vill kunna rörar mig fritt utan att bli hindrad av något eller någon.
Vill kunna andas, slippa skrika. Detta är en dröm. Den kommer aldrig slå in. Detta är en smärta, jag förtjänar.
Jag har gått igenom tusen och åter tusen trauman. Det räcker inte, måste lida mer. Har gråtit sönder kindernas hud. Det räcker inte, måste gråta blod. Jag har kämpat mot sjukdom hela mitt liv. Det räcker inte, måste fortsätta tillS det blir min död.
Annat är jag inte värd. Det är smärta jag förtjänar. Rädslan är något jag ber om genom att finnas till. Och orättvisa är mitt mellannamn.
jag tar gärna mitt liv. Om det nu betyder att jag får dö med någon jag älskar. Om det nu betyder, att jag blir saknad.