Idag vill jag inte skriva om min olycka eller ångest. Idag vill jag bidra med lite kärlek ut på bloggen.
Jag har en fantastisk pappa, som jag älskar så mycket att det gör ont. Finns ingenting som är mer värt.
Han har bidragit till att jag överlevde cancern, och står här idag. Utan honom hade jag inte orkat. Jag överlevde inte på grund av cellgifter och mediciner. Jag överlevde på grund av kärleken till min pappa.

Han är en enkel man. Inte alls för komplicerad, och känslor är inte hans grej. Att visa känslor har alltid varit jobbigt för honom, och jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag har sett honom gråta bara 2 gånger under min livstid. Han och mamma skilde sig tidigt, och det vet jag att han hade det otroligt tufft med, för han älskade min mamma. Men jag tror att han är lycklig nu också, för även om han har flyttat runt mellan några olika famnar det senaste decenniet, så vet jag att han älskar mig lika otvunget som när han var gift och vi såg varandra varje dag.
Pappas kärlek är svårtydd. Iallafall för ett öga som är oskarpt och otränat. Men jag ser kärleken som en röksignal i minsta lilla. Hur han lägger ner tid på mat för att den ska smaka, hur han håller om mig i soffan och hur han skickar fina sms till mig varje kväll. Hur hans händer vilar runt mig när jag och han ska säga hejdå, hur hans skägg faller ner i mitt hår.
Jag älskar pappa så det gör ont. Det är smärtsamt att älska. Speciellt, om man älskar min pappa. Och om man är jag.

Älskade pappa jag vet att du inte kan läsa. Men jag ber dig ändå att lyssna till min kärlek. Ta emot den. Och ta vara på den.

Jag älskar dig.