De senaste två dagarna, har en känsla av sorg, fyllt mitt bröst mestadels hela dagarna. Jag gråter mer än jag brukar, och då ska understrykas att jag gråter mycket! Jag känner mig ångestfylld på ett sätt som aldrig låter mig vila från den minsta bit av oron.
Jag sörjer en älskare. En man som betyder mer än de flesta. Och som snart inte längre ska få leva.

Sen är det en stark känsla av att vilja alla jag älskar så jävla väl att det är jobbigt. Idag har en känsla av att jag vill lyfta uppp min egen pappa i famnen, hålla honom i mina armar och låta vila, gråta, eller vad som helst som han behöver för tillfället, plågat mig.
Han är en vuxen man, till lika min pappa. Jag kan inte hålla honom som ett barn i famnen. Men känslan av att vilja väl På den extrema nivån, vägrar släppa och det är jättejobbigt.
Vad göra när jag inte orkar kämpa emot ångesten och kärleken då? Jag gråter. Jag älskar, gråter och så gråter jag lite till. För att jag förmodligen inte kan reagera på något annat sätt över den jobbiga sinnesstämningen.
Nu ska jag försöka sova. Innan jag kommer på att jag vill gråta igen.