Ok, såhär har min morgon startat.
Den börjad vid 05:45 av att jag vaknar av att pappa och hans sambo sover extremt gott i sovrummet. Pappa snarkar gott och ja tänker på de morgnar när jag fem år gammal smugit mig ner till pappas säng i mitt barndomshem prick klockan 04 varje morgon och lagt mig.
Sen blev jag trött och somnade tvärt. Och sen vaknar jag typ 2 timmar senare av att pappas sambos barnbarn smyger in i vardagsrummet och sätter sig. Pappas sambo letar efter sitt barnbarn när hon inte hittar honom.hon hittar honom och säger: kom vi äter frukost. Pojken sitter då envist kvar medan pappas sambo går på toaletten
Ett blöjbyte som är lite jobbigt för en 2 årig pojke utförs och sen sätts han vid frukostbordet. Och då smyger jag mig in till pappa som ligger och sover tungt i sovrummet. Jag lägger mig på hans sambos plats och kryper långt ner under täcket. Somnar till en liten stund medan jag tänker på de där morgnarna igen. Pappa sover, vänder sig lite. Jag går till sist därifrån och låter honom sova ifred
Ibland blir jag bara tvungen att ta tillfället i akt och gå in till honom och krypa ner. För att jag fortfarande och alltid är pappas lilla flicka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...