Min hjärna har sen jag var ett år, varit totalinvaderad av cancer. Jag är inte dödshotad nu, men sen en tid tillbaka har mitt minne försämrats, jag tappar ord, namn, tider. Jag befarar min deprimerade fan, att det är cancern som börjat om. Jag diskuterar redan med Teo om en eventuell bortgång och vad han ska göra med mig. Men till E har jag inte sagt något om min ångest. Antar att jag vill skydda honom på något sätt.
Så på måndag så förs jag in i en magnetkamera, och om ungefär en månads ångest, så får vi veta om jag har cancer igen eller inte.
Jag vill nästan inte veta. Det kkänns så jävla jobbbigt ifall jag skulle behöva ta en till smäll just nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med. Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för...

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet. Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, m...

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som ä...

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit...

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter. Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det. Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med ...