Min hjärna har sen jag var ett år, varit totalinvaderad av cancer. Jag är inte dödshotad nu, men sen en tid tillbaka har mitt minne försämrats, jag tappar ord, namn, tider. Jag befarar min deprimerade fan, att det är cancern som börjat om. Jag diskuterar redan med Teo om en eventuell bortgång och vad han ska göra med mig. Men till E har jag inte sagt något om min ångest. Antar att jag vill skydda honom på något sätt.
Så på måndag så förs jag in i en magnetkamera, och om ungefär en månads ångest, så får vi veta om jag har cancer igen eller inte.
Jag vill nästan inte veta. Det kkänns så jävla jobbbigt ifall jag skulle behöva ta en till smäll just nu.