Det måste ha varit mer än ett halvår sen sist jag skrev här. Det händer saker hela tiden, jag hinner liksom knappt med.
Jag oroar mig för sjukdomen i vårt samhälle. Min älskling, han tillhör en riskgrupp, eller egentligen flera, men det kvittar för hur faran faller över hans liv. Rökare, autoimmuna sjukdomar, en mamma över 70 och jag sitter här och skakar. Han är så skör, bräcklig. Klarar knappt en vanlig förkylning. Och den här sjukdomen dödar, hundratals, nej tusentals människor varje dag. Han kommer, med väldigt stor säkerhet att vara en av dem som blir sjuka inom en snar framtid. Det är otäckt. Även om han försöker lugna min ångest, är den som en järnklo runt mitt hjärta.
Måtte denna sjukdom gå över snart.
Jag blir bara mer och mer deprimerad. För var dag som går så känner jag mig Mer och mer som en zombie. Jag orkar inte ett skit, men är tvungen att orka. Men hur gör man?

Jag sluter mig som en mussla. Min ångest har jag kapslat, in, bara mina närmaste kan koden till låset. Jag är helt enkelt tvungen att låsa, ingen skulle orka med min ständiga ångest helt öppet.
Jag har inlett ett nytt förhållande. Han är underbar, men det han tar ifrån mig är mitt livs dröm.
Vi har haft samtal om barn. Hans asperger hindrar hans vilja att få barn. Han vill inte, och det är det enda jag vill. Jag får acceptera redan nu, det blir inga barn mellan oss. Så många tårar har fallit. Så mycket sorg har uppfyllt mitt hjärta. Och om en dryg månad tar hans chanser att bli pappa slut. Han gör en vasektomi, och jag tvingas se på medan han krossar mitt hjärta och min största dröm. Jag räknar ner dagarna. Om exakt 31 dagar idag, är det slut.
Önskar mig ett mirakel. En guds begäran om att hans vilja för barn ska återvända. Att inget av det han sagt eller de beslut han fattat ska gälla.
Jag gråter mycket. Försöker hitta styrka hos mitt ex. Försöker finna glädjen i kärleken utan barnen. Försöker tänka att det säkert inte ens går att skaffa barn med mig. Det är nog kört. Äggen har bliviit för skadade av cellgifter och åratal av medicinering med penicillin för att jag absolut inte fick utsättas för infektionsrisken som cancerpatient.
Men det biter inte på känslan av att vara ovärdig barn. Att han tar den drömmen ifrån mig som ett krav på att jag ska få hans hjärta. Och allt jag någonsin känt av sorg, kommer upp nu, i en enda stor flodvåg.
Jag önskar att få vakna imorgon, sträcka ut handen mot min älskling, rulla in i hans värme och känna kärleken helt utan smärta. Längtar efter att bära en liten baby i min famn. Men det kommer aldrig hända.
Orken är slut. Psykiskt är jag helt slut och orkar inte ens tänka på allt jobbigt.

Puss och kram.
Rojélia.

jag har försökt förstå mig själv. Jag har en separation bakom mig som var så mycket tuffare än jag trodde. Och det på grund av att jag träffat en annan. Jag behövde en omstart. Och det fick jag. Med en människa som är sjuk, men väldigt söt. Och som älskar mig mer än livet självt.Ett avslutat förhållande, och ett nytt Påbörjat. Sen en månad lever jag med en man som jag väljer att kalla Jake, på grund av att jag inte vill hänga ut någon.
Jag och Jake, har känt varandra väldigt länge. Och det resulterade i att jag fick känslor för Jake nu i våras. Nu när jag väl erkände det, i oktober, var det som att släppa en bomb. Vi umgicks på en helgträff, och sen sa det klick! Jag och Jake älskade varandra, ömsesidigt.
En månad är inte länge.. och jag vet inte hur länge det kommer hålla. Men jag hoppas att jag kan få älska Jake väldigt länge.
Jake. Du vet vem du är. Och jag älskar dig så mycket. Kram.

Jag går sönder. Allt har hänt så fort. Så mycket på så kort tid. Jag klarar nog inte det. Jag kan nog inte ta den smällen. I varje fall inte ensam. Tystnaden säger nog er en hel del om hur jag mår. Jag har inte orkat underhålla bloggen. Den har varit punderprioriterad. Jag har försökt att prioritera mig själv framför något annat. För att jag inte klarar av livet annars.
Så jag kämpar på med vår relation. Med mig själv, med mina problem som får relationen att svaja betänkligt, och som jag för jävligt nog aldrig får hjälp med.
Jag är en ensam, liten, trasig individ i ett fallfärdigt samhälle. Utan möjlighet att hjälpa mig, då det är upptaget att försöka rädda sig självt. Det är otäckt hur fort människor, samhällen och liv kan förfalla om man inte ser upp.
Min största anledning att jag fortfarande orkar leva, är min fästman, och min pappa. Dessa två män, har under solika stora delar av mitt liv förgyllt det med sin kärlek, sin ömhet. Och min pappa har räddat mig från en säker undergång i cancerns klor. Han älskade mig tillbaka till livet. Till hoppet, till hälsa nog att kunna leva vidare som jag vill, och som alla andra gör.
Jag träffade min fästman, Teo, för över tre år sedan. Jag blev kär på en gång men höll det hemligt i över ett och ett halvt års tid, för jag skämdes så. Jag var så ung och han så mycket äldre. Det kunde bara vara genant. idag innser jag att det bara blev härligt, inte det minsta genant. Älskar honom tills jag dör.
Älskar dig Teo. Du vet vem du är. Ingen behöver någonsin få veta det här på bloggen. Men huvudsaken är att du vet. Och att jag vet. Och att vi älskar varann mer än något annat.
Puss och kram. Vi ses snart igen bloggen.

Jag är deprimerad. Ända ner i grunden. Mer i mina rötter.
Det har hänt så mycket den senaste tiden att jag inte vet hur jag ska kunna berätta om det.
Jag och Teo har varit på väg att separera igen, inte klarat längtan efter varandra och kampen med oss själva, samtidigt som vi ska ratta det som kallas för vår relation.
Vi har inte slutat älska varann, tvärtom. Kärleken växer för varje dag vilket bitvis är väldigt smärtsamt. Kärleksmässigt kommer vår relation aldrig ta slut. Jag hoppas den aldrig gör det överhuvudtaget.
Till dig älskling. Du vet att jag älskar dig över allt annat. Skulle dö för din skull och döda för din skull. Aldrig tänker jag ändra på det. Aldrig tänker jag vika från din sida.
Kram.
Älskar dig.
Din rojélia.

Jag och Teo har aldrig helt separerat. Även om det var tre månader då vi sa oss ha separerat, hade vi inte klippt alla länkar till varandra. Just för att kärleken inte var död, och vi hoppades på ett fortsatt förhållande. I december bestämde vi oss för att koppla ihop oss helt igen. Det efter att jag gråtit mig till sömns varje kväll i tre månaders tid, för att jag älskar honom så mycket.
Nu har vi snart kommit fram till vår tvåårsdag. Och jag kan inte säga annat än tack älskling. Att vi inte bröt upp helt, gör att vi snart,, om bara 13 dagar, officiellt varit ett par i två långa år.
Så grattis till oss.

Jag har varit borta härifrån pga att jag inte orkat skriva, och att det kommit saker emellan som gjort att jag, förlåt för det här, men jag har glömt er. Jag har varit tvungen att fokusera på mitt liv. Jag är så fruktansvärt trött sen ett halvår, att jag nu ska ta prover för järnbrist och kolla att sköldkörteln mår som den ska. Men jag tror inte tröttheten är fysisk. Den känns mer som utmattning. En utmattningsdepression. Och med tanke på att jag är deprimerad redan, så är det inte jättekul att tro det.
Jag tar livet som det kommer. Även om det ibland gör fruktansvärt ont. För man är inte alltid på top även om ens omgivning kanske tror att man är det, eller tvingar en att vara det. Jag kan inte ta den typen av stress och tvång. Jag klarar inte det, inte när jag mår såhär.när de kraven ställs på mig,går jag och gömmer mig under täcket eller bara stänger in mig för att få vara ifred. orkar fan inte alltid vara strålande glad och skratta jämt. Jag gråter oftare än jag ler vissa dagar. Vissa dagar ler jag inte alls. Så det är var jag vill säga med dagens avslutande rader. Förvänta er saker. Tro, hoppas, anta. Men allt behöver ni inte säga högt. Om ni antar att jag mår bra bara för att det ser ut så. Fråga mig på ett vänligt sätt, eller håll tyst. Vissa saker kan man inte svara på om frågan är felaktigt ställd.
Ta hand om er. Vi ses snart igen.
Kram Rojélia.

Jag har haft urinvägsinfektion. Äter penicillin som gör mig illamående och irriterad. Otroligt påfrestande.
Nu har jag två tabletter kvar, sen är jag fri.
Återkommer snart.

Känt tårarna i halsen hela kvällen. Kan inte sätta fingret på varför men jag känner bara att jag inte orkar med livet just nu. Oro är min ständiga följeslagare.
Nu kryper jag igen ner mellan svala lakan med ångesten i bröstet, och andningen långt upp i halsen. Blir väl en sömnnlös natt, precis som många andra.
Orkar inte skriva mer. Är för ledsen och utmattad.