Idag vill jag inte skriva om min olycka eller ångest. Idag vill jag bidra med lite kärlek ut på bloggen.
Jag har en fantastisk pappa, som jag älskar så mycket att det gör ont. Finns ingenting som är mer värt.
Han har bidragit till att jag överlevde cancern, och står här idag. Utan honom hade jag inte orkat. Jag överlevde inte på grund av cellgifter och mediciner. Jag överlevde på grund av kärleken till min pappa.

Han är en enkel man. Inte alls för komplicerad, och känslor är inte hans grej. Att visa känslor har alltid varit jobbigt för honom, och jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag har sett honom gråta bara 2 gånger under min livstid. Han och mamma skilde sig tidigt, och det vet jag att han hade det otroligt tufft med, för han älskade min mamma. Men jag tror att han är lycklig nu också, för även om han har flyttat runt mellan några olika famnar det senaste decenniet, så vet jag att han älskar mig lika otvunget som när han var gift och vi såg varandra varje dag.
Pappas kärlek är svårtydd. Iallafall för ett öga som är oskarpt och otränat. Men jag ser kärleken som en röksignal i minsta lilla. Hur han lägger ner tid på mat för att den ska smaka, hur han håller om mig i soffan och hur han skickar fina sms till mig varje kväll. Hur hans händer vilar runt mig när jag och han ska säga hejdå, hur hans skägg faller ner i mitt hår.
Jag älskar pappa så det gör ont. Det är smärtsamt att älska. Speciellt, om man älskar min pappa. Och om man är jag.

Älskade pappa jag vet att du inte kan läsa. Men jag ber dig ändå att lyssna till min kärlek. Ta emot den. Och ta vara på den.

Jag älskar dig.

De senaste två dagarna, har en känsla av sorg, fyllt mitt bröst mestadels hela dagarna. Jag gråter mer än jag brukar, och då ska understrykas att jag gråter mycket! Jag känner mig ångestfylld på ett sätt som aldrig låter mig vila från den minsta bit av oron.
Jag sörjer en älskare. En man som betyder mer än de flesta. Och som snart inte längre ska få leva.

Sen är det en stark känsla av att vilja alla jag älskar så jävla väl att det är jobbigt. Idag har en känsla av att jag vill lyfta uppp min egen pappa i famnen, hålla honom i mina armar och låta vila, gråta, eller vad som helst som han behöver för tillfället, plågat mig.
Han är en vuxen man, till lika min pappa. Jag kan inte hålla honom som ett barn i famnen. Men känslan av att vilja väl På den extrema nivån, vägrar släppa och det är jättejobbigt.
Vad göra när jag inte orkar kämpa emot ångesten och kärleken då? Jag gråter. Jag älskar, gråter och så gråter jag lite till. För att jag förmodligen inte kan reagera på något annat sätt över den jobbiga sinnesstämningen.
Nu ska jag försöka sova. Innan jag kommer på att jag vill gråta igen.

Jag har tagit några beslut om min kropp. Att pressa ner vikten till 50, nu väger jag 60. Att spara ut håret och att börja äta p-piller.
Jag hatar min kropp. Jag måste förändras för att någonsin kunna trivas med den jag är. Jag hatar min mage som hänger ut över troskanten, att bli kallad nazist för mitt korta hår. Att aldrig få bli älskad, för att jag ser ut som jag ser ut.

P-pillren är, som för de flesta, en metod för att kunna ha sex utan att behöva använda kondom. Att slippa kruxet med att trockla den på och av min partner före och efter samlag.
Det är också så att jag helst inte vill ha mina fruktansvärda blödningar en gång i månaden, för de ger mig värk, och äcklar mig.
Jag har länge funderat på vem jag är. Jag har alltid tvivlat på vem jag ska vara eller vem jag passar som. Först trodde jag att jag var transsexuell, en pojke i flickkropp. Men sen förstod jag att jag inte var trans, och då började jag funderara om jag var transvestit. Men nu har jag kommit fram till att jag är icke-binär. Ett begrepp som beskriver ett kön mittemellan man och kvinna.
När jag insåg att det var det jag var, klipppte jag av mig mitt långa tjocka hår, och Det möttes inte överallt av glädje eller positiva reaktioner. En del av min närmaste krets tyckte jag var konstig, och en kvinna inom familjen sa att jag såg ut som en nazist.
Jag blev såklart djupt kränkt. Men jag har fått lära mig att man inte ska lyssna på sig själv. Om någon säger att jag ska förändras för att jag är ful, så är det det jag försöker göra. .
Jag skiter i vad jag själv vill. Jag har bestämt mig för att jag inte har rätt att bestämma över mig själv. Jag har outtalat lagt över det på min omgivning. Så nu ska jag spara ut håret igen. Jag ska gå ner i vikt.
P-pillren är dock mitt eget beslut. Jag mår inte bra av min mens.

Jag vet att människor hela tiden säger att min kropp är min kropp. Och det motsätter rjag mig inte. Men däremot så lämnar jag över alla val på min omgivning. Jag hatar mig själv för mycket för att inte vilja göra vad som helst för att antingen inte vara synllig för någon, eller också för att inte vara så förbannat miss bildad och misslyckad.

Kroppsångesten påverkar även mitt liv i vardagen. Jag går helst inte avklädd för någon annan än min mamma. Om nåågon annan dyker upp, klär jag på mig flera lager kläder för att täcka min hud. Jag kräver aatt saker i min omgivning ska förenklas för att jag ska slippa visa min kropp så mycket som möjligt.Jag viill inte skapa olycka genom enbart min existens, utan jag låter min omgivning förändra mig som det krävs för att den ska vara nöjd.
Jag och mat då? Nej jag är inte anorektiker. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Det jag gör för att förändra mig själv är att pressa mig själv på gymmet. Och det har det senaste halvåret, rresulterat i en viktminskning på 7,4 kg.
Jag vill inte att ni börjar diskutera min vikt och min syn på mig själv i kommentarerna. Men ni får gärna sända styrkekramar eller bara något fint. Och ni får gärna dela bloggen vidare så att jag kan få fler följare.
Läs gärna min blogg om mitt trassliga liv. Om allt från skolångest till relationsproblematik.

Kram Rojélia.

Hej alla bloggläsare. Här kommer ett snyftinlägg.
Jag och min partner har ddet tufft nu. Jag kan inte trösta honom. Han mår så dåligt. Han sover just nu så jag passar på att skriva av mig lite ångest.
Jag försöker övertyga honom om att jag älskar honom och att han är världens bästa människa, men hans alla triggers gör att han har jättelätt att bli ledsen, gråta, få problem med magen, och framförallt självkänsla och självrespekt.
Hur ska jag kunna stötta honom i hans ångestvågor. De sköljer över honom, och mig, och jag vet inte hur man hanterar så stark ångest som han har när man ska försöka hantera sin egen samtidigt.
Mår själv otroligt dåligt då jag vet att han ligger hemma i sin säng och gråter och skälver i sömnen.
Vill hålla om, smeka hans rygg, men har inte möjlighet.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hjälp oss.
Rojélia.

Jag tänker tillbaka på de unga år då jag bestämde mig för att jag barar kkunde bli kär i vuxna. I varje fall trodde jag då att jag själv hade bestämt det.
Nu när jag varit tillsammans med många vuxna män, vet jag att det är min grej. Teo tillexempel..
Du vet vad jag har gått igenom. Du förstår mig. Och du accepterar och älskar mig trots min unga ålder. Och jag vet att du aldrig har prioriterat det som jag hatar så mycket hos mig själv.
Jag älskar dig. Jag tackar dig. Och jag är lycklig med dig.
Idag för 7 år sen träffae jag min allra första vuxna pojkvän. Här kallar jag honom för Stephen.
Stephen var en väldigt känslig man som hade blivit barnlös efter att hans flickvän och växxande barn dött i en bilolycka tre år innan vi träffades. Stephen var väldigt färgad och traumatiserad, och jag försökte hjälpa honom utan att egentligen lyckas, jag var liksom inte ens 8.
Stephen var 35, och åldersskillnaden var ett faktum som inte kunde nedtonas, men jag brydda mig inte. Jag älskade Stephen, och han älskade mig.
Men en dag gick det snett. Han höll om mig när vi skulle sova, kysste mig på halsen och ville tränga in i mig. Jag hade inte ens fått hår där än, jag var bara sju, och ville inte. Han blev arg, försökte dra undan mina trosor och komma in i mig.
Vi har ingen kontakt idag jag och Stephen.
Sen har man efter man kommit in i mitt liv, några pojkar och en flickvän också. Jag har blivit våldtagen minst 110 gånger och jag är djupt skadad. men trots det kan jag fortfarande älska. Och tänker så göra.

Känner mig helt matt. Ända sen igår har en molande värk i huvudet avslöjat att ångesten är påfrestande på kroppen. Så jag åker hem och vilar nu. Ska lägga mig i sängen när jag kommer hem, och fundera på mitt mänskliiga värde.

Jag förlorar allt jag har på en turnering. Jag som inte är en dålig förlorare i vanliga fall, bryter fullständigt ihop och lämnar rummet. Klarar inte av allas ord, blickar, tankar. Måste gå.
Skitsamma, jag går härifrån nu, sa jag och gick.
Sitter nu i en soffa, helt ensam, gråtande med blicken mot golvet. Skriver med människor som inget förstår. Skriver med en som kallar mig kräsen.
Känner mig totalt meningslös och värdelös. Vad gör jag här?
Och ingen som tröstar, jag är helt ensam. Jag sitter här nu, medan mina ord ekar.
Skitsamma, jag går härifrån nu!
Vill dö. Helst igår.

Ensam. Så jävla ensam. Gråtfärdig, ångestfylld, rädd. Orkar inte andas bara gråta och skrika. Kan inte röra mig, är förlamad i sorg.
Orkar inte känna denna ångest mer nu. Orkar inte gråta mer nu. Vill kunna rörar mig fritt utan att bli hindrad av något eller någon.
Vill kunna andas, slippa skrika. Detta är en dröm. Den kommer aldrig slå in. Detta är en smärta, jag förtjänar.
Jag har gått igenom tusen och åter tusen trauman. Det räcker inte, måste lida mer. Har gråtit sönder kindernas hud. Det räcker inte, måste gråta blod. Jag har kämpat mot sjukdom hela mitt liv. Det räcker inte, måste fortsätta tillS det blir min död.
Annat är jag inte värd. Det är smärta jag förtjänar. Rädslan är något jag ber om genom att finnas till. Och orättvisa är mitt mellannamn.
jag tar gärna mitt liv. Om det nu betyder att jag får dö med någon jag älskar. Om det nu betyder, att jag blir saknad.