I vår kärlek, finns svarta hål. Ett sånt svart hål är en av sjukdomsdelarna i min depression. Nämligen delen mina ex har orsakat. Ångesten att få falska känslor från min partner, att inte bli seriöst älskad. Och det är ett dilemma mellan mig och min partner. Att jag inte kan lita på att jag är trygg i hans kärlek. Att inte veta gör att jag försöker hitta den svaga punkten i hans kärlek. Det orsakade igår ett bråk, som säkerligen hade kunnat separera oss om det viljat sig så.
Det är när vi bråkar, som jag förstår hur skört kärleksband vi har. Vi har varit tillsammans i 361 dagar nu, vore synd att separera nu. Men vi hade tur, och slapp det.
Älskling jag förstår att det är otroligt jobbigt att se den sidan av mig. Men jag har väldigt många hundra sidor, och du ska få läsa dem också någon gång. Kram.
Jag älskar dig! Så mycket att det gör ont. Och att inte kunna träffas gör mig galen!

Jag är en förbittrad ung kvinna just nu. Allt som förut var lättare än det jag tyckte var svårt, har nu blivit lika svårt som det svåra.

Har en pappa som är ledsen, nedstämd orolig och ängslig. Allt jag vill är att hålla honom i min famn, säga att jag förstår. Men det är ganska svårt, för han har en för jävla stark fasad. Och då lurar han sin omgivning. Den enda han inte lurar är mig.
Älskar dig pappa. Och jag hoppas att du förstår hur mycket även om det inte kan förklaras med ord.

Okej. Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Vi kan ju ta det här med att jag och Teo har bråkat så mycket att det varit fråga om separation. Jag vet inte exakt hur nära det var att vi separerade, men tillräckligt nära för att vara nämnvärt.
Jag lever med min kompis ångesten,, fått såna extrema ångestvågor att jag ligger däckad stundtals. Jag har knappt någon ork, och den jag har går till att hålla vårt förhållande vid liv. Det ska också sägas att jag då vädjat att Teo ska lägga manken till och stötta av alla krafter. Men han är så nedtagen av värmen att det är lite jobbigt för honom just nu. Jag ska inte låta det vara osagt att jag nästan har gått in i väggen igen. Ar cirka 100 meter till väggen, som är av grafen, ett ämne som är det starkaste en människa tillverkat någonsin. Jag kommer att ligga krossad i säkert ett halvår efter den om jag springer såhär fort in i den, jag kan inte bromsa. Jag är stressad för relationen, för livet och för min hälsa.
Jag har ingen aning om ifall stressen för min hälsa och livet hör ihop med det här att jag är stressad för relationen, till den milda grad att jag går sönder snart.
Det som händer nu är mitt liv. Och jag vill inte uppleva det något mer.

Hjälp.
Hur får man ett förhållande att fungera?
De senaste veckorna har vårt förhållande åkt upp och ner. Hur får man det stadigt igen?

Jag känner mig ledsen och förbannat ensam.
Jag vet inte om jag håller på att gå in i väggen, igen. Att det är nära, så nära att det borde märkas att det är fel i något.
Jag känner mig stressad och trött, jag har mycket ångest och jag är inte likaa mycket uppåt längre. Det känns jobbigt att göra saker. Jag har ingen egentlig lust att umgås med människor. Jag vill egentligen bara sova, försvinna mellan mina lakan.
Jag vill bara vara med min kille, ingen annan. Jag får panik när han inte är hemma. Jag får ångest när han vill ha egentid för att då blir jag ensam. Jag får ångest när allt inte fungerar. Jag vill inte göra något alls egentligen.
Teo, världens bästa pojkvän. Jag tror att jag tyvärr ser väggen, igen!

Älskling. Jag vet att du läser det här och jag vill att du svarar mig, älskar du mig?
Att vara flickvän eller att inte vara flickvän, det är frågan. Det är så att jag de senaste två timmarna inte gjort annat en tvivlat på vår relations egentliga syfte. Om det är för att vi älskar varandra eller om det är för att bara ha något som liknar omvärldens kärleksaffärer. Om det handlar om dig eller mig. Om det handlar om sant eller falskt. Om det finns ett val och alternativ som jag inte kan hitta. Det är en labyrint vi lever i, du och jag.
Att vara eller inte vara, det är frågan. Att veta eller inte veta, är den andra frågan. Och att älska eller inte älska, det är den tredje och mest tunga frågan jag har till dig, min fästman och älskade partner.
Jag älskar dig i varje fall jävligt mycket. Det behöver du inte söka sanningen i, det är sant. Och vad beträffar oss, så kan jag inte svara på vad som är felet.
jag älskar, du älskar. Varför är det inte som förr? vad är det som är fel? Vvar är kärleken som glöder, är röd och flammande het. Var är det som vi hade i vår relation, som var det viktigaste vi hade, du vet vad. Och vad fan har hänt med dig? vad är min positiva, kärleksfulla, omtänksamma, givmilda, kloka och ärliga pojkvän? finns inte han längre? Var är han nu? Teo var fan är du? snälla kom tillbaka, jag saknar dig!

Jag har under ett helt år lärt mig tuffa nya saker varje dag. Som att saknad faktisskt kan bli ens bästa vän. Eller att man kan älska så mycket att hjärtat gör fysiskt ont.
Jag har lärt mig att det inte alltid går att frossa i lycka, för något annat står alltid i vägen.
Jag vet det nu. Man lär sig ibland av livet för det r en faktabok om tufft och roligt, spännande och jobbigt!
Vi tar så lätt saker förgivna, men det borde vara förbjudet, för det blir så fel. Det kan lämna en i total misär. Det kan göra en föbannat besviken om det inte blir som man tänkte sig. Och det måste varje människa begripa förr eller senare. Vi är inte alltid lyckliga.
Kom ihåg det bloggläsare. Livet kan inte alltid vara bara roligt! Det går inte för det är inte logiskt fungerande matematik. Jag kan krasst konstatera att potenser fan är lättare än livet ibland. Det är inte alltid som det verkar. Livet kan verka lätt. Men det är det fan inte!
Jag har svåt för matte. Men fan inte svårt med något om man jämför med livets krokiga gata till lyckliga motorvägen... det är inte autobahn vi befinner oss på, vi befinner oss i livet!

Ok, såhär har min morgon startat.
Den börjad vid 05:45 av att jag vaknar av att pappa och hans sambo sover extremt gott i sovrummet. Pappa snarkar gott och ja tänker på de morgnar när jag fem år gammal smugit mig ner till pappas säng i mitt barndomshem prick klockan 04 varje morgon och lagt mig.
Sen blev jag trött och somnade tvärt. Och sen vaknar jag typ 2 timmar senare av att pappas sambos barnbarn smyger in i vardagsrummet och sätter sig. Pappas sambo letar efter sitt barnbarn när hon inte hittar honom.hon hittar honom och säger: kom vi äter frukost. Pojken sitter då envist kvar medan pappas sambo går på toaletten
Ett blöjbyte som är lite jobbigt för en 2 årig pojke utförs och sen sätts han vid frukostbordet. Och då smyger jag mig in till pappa som ligger och sover tungt i sovrummet. Jag lägger mig på hans sambos plats och kryper långt ner under täcket. Somnar till en liten stund medan jag tänker på de där morgnarna igen. Pappa sover, vänder sig lite. Jag går till sist därifrån och låter honom sova ifred
Ibland blir jag bara tvungen att ta tillfället i akt och gå in till honom och krypa ner. För att jag fortfarande och alltid är pappas lilla flicka.