Den här helgen är jag på en föreningsgård, lagar mat, umgås, skrattar och dricker kaffe.
Men hela helgen har varit höljd i ångestens skugga. Inte mått bra på hela helgen. Istället för att laga mat och vara social som planerat, så har jag mest suttit undandragen med hörlurar på hög volym med musik. Jag orkar inte vara social.
Tråkigt att hela helgen försvann, men men. Det får jag ta igen någon annan gång.
Önskar bara att folk kunde fatta att jag inte struntar i att delta, för att jag är lat, utan för att jag mår dåligt. men men. Det får de väl tänka då, jag orkar inte bry mig.
Ha det gott.

Jag mår dåligt och orkar inte blogga längre. Förlåt bloggen. Kommer tillbaka när jag mår bättre.

Jag älskar Teo, fortfarande. Och jag är så trött på att aldrig kunna styra mina känslor. Inget emot att kunna älska Teo och att känslorna inte slocknar. Men jag kan ju inte bestämma ett skit över dem!
Jag och E firade tre veckor i lördags. Jag älskar E otroligt mycket. Och imorgon ska jag och E äta middag. Kärleksmiddag när jag ändå är i Stockholm på kurs. En kärleksmiddag, med min resurs vid sidan av förstås, men ändå bara vi. Kyssar och mat. Det kan inte bli bättre. Och en massa massa kärleksord och lovord på det. Min älskade E och jag.
Teo oc jag är fortfarande som igelkottar mot varann ibland. Det är väldigt tråkigt, för jag vill kunna vara en bra expartner, och inte vara det ständiga tjatexet i hans liv. Sen är det klart att det liv som vi hade tillsammans ändå ständigt markerar sitt slut. Att det tydligt har nått sin ände. Och att det fortfarande finns bråk ibland emellan oss fast vi bara är vänner. Så kommer det alltid vara. Vi är ändå ex.
Och jag å min sida då. Jag mår otroligt dåligt. Jag har en depressionssjukdom som ständigt pekar finger åt mig. Jag har ångest från morgon till kväll och är stundvis helt oförmögen att kunna sluta gråta, kräkas, skära mig, springa runt i lägenheten eller sova som död. Mitt ocd, tvångsbeteende, visar sig genom okontrollerade panikattacker, överkonsumtion av vatten och en hysterisk färd från dörr till dörr för att rycka och slita, låsa och låsa upp dem dörrar som finns för att jag känner mig otrygg i mitt ångestfyllda tillstånd. Och vilken typ av ångest i vilken situation som helst kan sätta igång detta helvete!
Och den 25/10 har jag äntligen kontrollsamtal med Sankt Lucas stiftelsen, svenska kyrkans terapeuter, för att prata igenom ifall det behövs en psykolog eller terapeut till mig. Kan tyvärr inte gå in på varför jag och Teo inte får träffas, men även det har en inverkan i detta ärende. Jag känner en viss olust till att dra in sankt lucas stiftelsen i mitt liv. Men jag måste. För mitt mående, kväver mig!

Jag har försökt efter separationen att gå vidare. Men det är så jävla tufft. Idag firar jag ochv E vår första vecka som par. Så jag skriver fina saker till honom, kärlekstexter, ord av längtan och saknad. Så inser jag plötsligt att jag gråter. Någonting brister ständigt inomm mig. Är det inte ägget i livmodern, så är det ångestbubblan som får tårarna att rinna okontrollerat, andningen att komma i små ansträngda flämtande pustar. Relationen som jag bröt upp ifrån, var mer eller mindre fallfärdig, det var jag som höll upp den viktigaste väggen i byggnaden, för när jag gick ifrån Teo, så rasade allt. Nu vill jag bara ta mig igenom det här. Slippa tänka på att jag kastade bort ett liv med barn legorum och familjeföretag. Att jag istället valde barn och vanligt svenssonjobb. Att istället för ett fint äktenskap med volvo villa och vovve, valde jag ett liv med villa sjukskrivning och barnavård.
Jag visste inte att det kunde göra så oskönt ont att älska. Det kan göra ont det vet jag. Men det här är smärta som jag kan gråta av. Jag älskar E. Väldigt mycket faktiskt. Men smärtan som kompletterar för kärleken, den är fruktansvärd, krossar mig. Det ska sägas, jag valde det själv, eller ja, jag gjorde det mina känslor valde. Så jävla tufft att leva!

Jag har försökt efter separationen att gå vidare. Men det är så jävla tufft. Idag firar jag ochv E vår första vecka som par. Så jag skriver fina saker till honom, kärlekstexter, ord av längtan och saknad. Så inser jag plötsligt att jag gråter. Någonting brister ständigt inomm mig. Är det inte ägget i livmodern, så är det ångestbubblan som får tårarna att rinna okontrollerat, andningen att komma i små ansträngda flämtande pustar. Relationen som jag bröt upp ifrån, var mer eller mindre fallfärdig, det var jag som höll upp den viktigaste väggen i byggnaden, för när jag gick ifrån Teo, så rasade allt. Nu vill jag bara ta mig igenom det här. Slippa tänka på att jag kastade bort ett liv med barn legorum och familjeföretag. Att jag istället valde barn och vanligt svenssonjobb. Att istället för ett fint äktenskap med volvo villa och vovve, valde jag ett liv med villa sjukskrivning och barnavård.
Jag visste inte att det kunde göra så oskönt ont att älska. Det kan göra ont det vet jag. Men det här är smärta som jag kan gråta av. Jag älskar E. Väldigt mycket faktiskt. Men smärtan som kompletterar för kärleken, den är fruktansvärd, krossar mig. Det ska sägas, jag valde det själv, eller ja, jag gjorde det mina känslor valde. Så jävla tufft att leva!

Igår, 15 september 2018, var en dag som jag aldrig kommer glömma. Min barndomskärlek, vi kallar honom E, fick mitt hjärta att sväämma över av brusande kärlek. Så jag som försökt bli tillsammans med honom hösten 2016, och i vintras flera gånger, tog ett hjärtskärande jobbigt beslut, och jag och Teo separerade.
Jag är nu tillsammans med E Här står jag med ett bygge som jag haft ner, vårt liv. Och på andra sidan står du, och stirrar hjälplös. Förlåt. Men du får det snart bra igen. Älskar dig.

Jag har mått så otroligt dåligt de senaste veckorna att jag till och med däckat i ångest stundtals.
Det har inte varit lätta veckor, och relationen med Teo känns jävligt ostadig just nu när jag mår såhär dåligt.
Min prestation som hans flickvän gör jag så jävla kasst, för den prestationerna är inte optimala. Jag är inte enbra partner. Skulle han börja må dåligt nu, så finns det ju ingen som kan stötta med sitt bättre mående.
Att vara 14 år och inte veta om min kärlek kommmer vara tillräckligt stark för att klara min ångests påverkan är en otroligt stor press.
Nu när jag mår som sämst, så vill jag ju såklart att Teo ska stötta. Men mår han för dåligt är det inte alltid möjligt. Jag orkar inte tänka på vad det blir för konsekvenser om han lämnar mig för att jag aldrig orkar något socialt med honom. Orkar inte tänka tanken, att allt jag har är på väg bort.
Orkar inte sitta ensam i klassrummet med min resurs och jobba skolarbete, när alla andra får en jobbarkompis från klassen att samarbeta med.
När jag mår bra, så går det såklart an, men i dne här erioden av mitt liv, så klarar jag inte det utan att gråta mellan lektionerna. Och ångr att jag gick dit..

Jag har varit otrogen. Ja ni läste rätt.
Det är såhär att jag var tillsammans med en man för lite drygt en vecka sedan. Vi blev tillsammans den 21 augusti, och jag lämnade även Teo för otroheten. Killen som jag lämmnade för, vi kan kalla honom V, är yngre än Teo. Han har inte haft flickvän, inte haft sex, eller gått på dejt. vi träffades på en chatt. Och det blev sig så att jag älskade honom intensivt efter några veckors chattande. Allt jag visste var ett namn, en ålder, ett yrke och en favoriträtt. Jag visste att han hade en mamma som var rysk, och en pappa som var svensk. Att båda var matematiker. Men inte mer. när vi blev tillsammans vände mitt liv och gick hotfullt rakt emot min uppbyggda värld.
Jag lämnade honom den 27 augusti, efter vad jag tyckte kändes som en veckas ignorans.
Men för att vara tydligare med var han kommer in och varför så ska jag berätta lite om läget mellan mig och Teo.
Vi har bråkat väldigt extremt den här sommaren. Jag har känt hot om att relationen ska braka samman över mitt huvud. Och det gjorde att jag började söka lösningar på min eventuella ensamhet. Så träffade jag ju V, vilket var en stor omställning från det liv jag hittills levt.
Ångesten kröp sig på efter några dagar med V. Jag upplevde att jag inte fick kärlek överhuvudtaget ens i hans huvud. Så jag konfronterade honom med den obehagliga känslan. Och det visade sig att jag hade rätt.
Han hade inga riktiga känslor för mig. Det var en falskhet som jag valde att backa på grund av. Allt ställdes på sin spets, och jag hotades bli ensam. Men eftersom Teo sörjde oss, och jag också, gick jag då tillbaka. Och det var en himla tur känner jag nu.