Har jag ens nååågot att vara glad över nu?
Teo är orolig, ångestfylld, ledsen. Vill trösta men kan inte.
Jag är orolig, ångestfylld, jag sover tungt, vaknar trött, och orolig.
Kan inte allt bara fixa sig?

Jag fick besked från röntgen för en vecka sen. Jag behöver inte röntgas mer.
Cancern har varit still såpass länge att de inte tror att den utgör någon omedelbar fara för mig. Och nu när jag är över 13, så tror de inte att den kommer tillbaka på samma sätt igen. Ska ner till Uppsala och diskutera saken snart men tror inte att det är något problem.
Känns jätteskönt att få leva som vem som helst nu!
Är glad att jag fick cancer på ett sätt. Alla härliga doktorer och sköterskor jag träffat har visat sig jättekompetenta även när det gällde att lugna rädsla och ångest, samtidigt som de bytte dropp och sängkläder när jag hade kräkts.
Så glad. Så otroligt glad. Iallafall över det... sen ar vi allt annat också....

Jag är en ledsen ångestfylld ung kvinna. I mitt huvud snurrar tankarna fort fort. I mitt huvud finns inte tid för vila.
I mitt liv just nu så lever jag ständigt med en ångest som beror på barn. Ja, precis ja, barn. Jag misstänker mig vara gravid, men vill inte ha barn nu.
Mensen har inte kommit, jag mår dåligt och börjar alltmer tro att graviditetstestet kommer att visa positivt.
Hur förklarar man för sina föräldrar att man tror sig vara gravid när man inte ens haft sex än? Det skedde via fingrar så att säga.
Hur förklarar man nu om det är positivt att man vill göra en abort? Går föräldrarna med på mina argument.
Jag är rädd kära bloggläsare. Hjälp mig.

Jag orkar inte leva. Det känns inte som att någon älskar mig. Det känns värdelöst att leva!
Jag har pojkvän, men tror ni att det är lätt att älskka någon när man inte kan ens i närheten älska sig själv? Nej.
Så nu går jag och läggger mig. Jävla skitliv!

Nu är det en sån där dag då marn bara vill dra täcket över sitt huvud. Jag orkar inte prata med mina föräldrar, inte bygga, inte skriva, ingenting. Jag vill inte ens äta.
Jag gråter så jag skakar. Trycker täcket mot ansiktet, och kämpar med ångesten och självföraktet. Min pojkväns kärlek känns som att den inte är till mig. Min ångest får mig att oroligt röra mig i sängen. Orkar inte andas.
Snälla hjälp mig någon. Jag orkar inte leva!

Min hjärna har sen jag var ett år, varit totalinvaderad av cancer. Jag är inte dödshotad nu, men sen en tid tillbaka har mitt minne försämrats, jag tappar ord, namn, tider. Jag befarar min deprimerade fan, att det är cancern som börjat om. Jag diskuterar redan med Teo om en eventuell bortgång och vad han ska göra med mig. Men till E har jag inte sagt något om min ångest. Antar att jag vill skydda honom på något sätt.
Så på måndag så förs jag in i en magnetkamera, och om ungefär en månads ångest, så får vi veta om jag har cancer igen eller inte.
Jag vill nästan inte veta. Det kkänns så jävla jobbbigt ifall jag skulle behöva ta en till smäll just nu.

Jag måste fatta beslut som kan förändra mitt liv.
Ingen i mitt eller någons liv lever helt bekymmersfritt. Men jag har det så tufft att jag beslutat mig att dela det med er.
Att ha föräldrar som står i vägen för mina drömmar och möjligheter, är tuffare än ni kanske tror.
Visst accepterar jag att de har makten att bestämma vart mitt liv ska ta vägen, vad jag ska får göra och så vidare. Men det har passerat längre än vad som är tillåtet.
Jag ligger på kvällarna och funderar på utvägar. En utväg för mig är att helt sonika bara ta mitt liv. Försvinna från dem, försvinna från mina problem. Försvinna från mina drömmar, som antagligen kommer bli grusade. Men det finns ett problem. Jag vill inte dö ifrån Teo. Lämna honom kvar i den här världen som är så stor och kall. Jag älskar honom så mycket. Jag vill inte lämna honom ensam i den här världen, som är fylld av ångest, mörker, och rädsla.
Att älska honom har hjälpt mig jättemycket. Kärleken har jättestor betydelse i mitt liv.
Kram Teo. Älskar dig.

Orsak till att jag lever: ett måste, och har aldrig haft en riktig stund att avsluta det på.
Jag orkar inte leva, dels för att jag ändå inte har något liv, dels för att jag inte har någon lust.
Jag har ingen lust att gå runt och låtsas vara glad för att andra vill att jag ska vara glad och rolig jämt.
Jag har ingen lust att leva som om jag ville det, och bära bomullskläder ifrån Lindex varje dag, bara för att alla andra gör det.
Jag tycker inte att det är roligt med kladdande visslande killar, bara för att andra tycker att det är roligt.
Var vill jag nu komma med detta gnällande? Jo jag vill säga att, enda anledningen till att jag fortfarande lever idag är att jag har Teo, E, en annan kille och faktiskt också er kära bloggläsare, även om ni inte är så många.
Teo älskar mig. E älskar mig. Jag ldskar dem Också.

och det gör underverk att älska och orka älska tillbaka trots att det inte gör någonting bättre av det dåliga.