Alkohol är i regel inte något som jag personligen har något emot, om jag var vuxen skulle jag också dricka lite på fester och tillställningar.
Men när jag var på kryssning i helgen, så var den en present från mig och mina systrar till vår mamma, och tänkt att bli en ordnad, rolig, härlig och pirrande upplevelse. Men det blev en katastrof.
Mina systrar äralla gamla nog att dricka alkohol, whisky, vodka, öl, vin, ja ni vet. Men jag får inte dricka. När min äldsta syster, 28 år i augusti, börjar dricka öl redan till middagen, så tänker jag inte på det så värst. Jag vet att hon har erfarenhet, och är en vuxen kvinna som bestämmer själv, och dessutom var det ju lördag på en kryssning.
Men hon dricker inte bara en öl. Hon dricker fem stycken, och det bara till maten. När det sen några timmar senare, är dags för karaoke på båten så är det fullt. Vi bestämmer oss för att gå till en bar där jag tillåts vara med till stängningsdags, den stängde klockan 01. Där dricker min syster ytterligare fem eller sex öl. Hon blir packad, och odräglig. Hon skriker, svär, är fräck, snuskig, och ibland riktigt oförskämd. Till sist är min syster såpass full att hon oroar mig. Hon sluddrar, går fel, har nära till skratt men lika nära till gråt, och bryter till sist ihop av privatskäl. Kvällen avslutas väldigt abrupt, och alla går och lägger sig i hytterna. Idag på vägen hem var stämningen fortfarande lite konstig. Och jag har faktiskt ingen lust att umgås med mina systrar på ett tag nu.
Jag konstaterar, att även om alkohol är en festsak, som man ibland unnar sig efter jobbet en fredag eller lördag, så ska man inte överkonsumera, och fullständigt förblindat lita på sin egen instinkt om var gränsen går.
Om man är som min syster, är det ett tips att låta alkohol vara en sån liten del av sitt liv som möjligt. Bara för att inte förstöra stämningen.
Och vad jag har lärt mig av den här händelsen, är att jag inte klarar av den sortens situationer. Klarar det inte därför att det stressar mig. Klarar inte, därför att jag får ångest.
Jag vill inte åka båt med min syster om hon ska dricka på det där sättet. Stod vid relingen, en timme innan vi kom fram till hamnen hhemma igen, och ffunderade på sätt att hoppa överbord. Ville inte leva längre, när min familj tillåter sånt här. Jag mår dåligt. Men vad fan vet de om det? Ingenting!
Orkar inte uppleva sån här skit en gång till!

Jag är Så deprimerad. Och nu kan jag inte ens sova längre. Sömnen blir störd, och jag vet inte av vad. Den blir bara störd.
Teo och jag, vi lever på som vanligt, men båda har vi våra pärser. Han har sin sjukdom, jag har min. Och vi försöker hjälpa varann. Men det är som bekant, inte alltid enkelt, och det är långt ifrån alltid det går.
Nu ska jag ta en cigg, och sen ska jag försöka att inte bli störd, utan sova.

Vill dö nu. På riktigt.
Mina föräldrar har inskränkt allt. Jag får inte ens vilja saker längre, inte ens älska. Jag har ingen rätt överhuvudtaget, jag är deras egendom, de äger mig!
Under en tid har allt gått upp för mig, och jag drömmer mardrömmar om min familj. Vill ha mitt liv avslutat. Helst innan något mer händer. Helst innan jag suddas ut helt av mina föräldrar från planeten. Vill ta tabletter jag inte har. Vill skära upp armarna, vill hänga mig. Vill bara dö! Innan något mer som är viktigt för mig, tas ifrån mig utom min kontroll!

Allt händer just nu i mitt liv känns det som.
Jag har precis passerat fyra-månaders-strecket med min partner, klarat av en till tuff period med Teo, och klivit ner mig i min depression. Ingenting som jag hade tänkte har jag lyckats med, och det känns helt klart jävligt tufft.
Har definitivt bestämt att flytta nu med min mamma. Ingenting får vara lika som förut enligt henne, och det stressar mig lite, men bara lite, för det ska bli spännande i vår nya stad.
Sen ska jag också försöka sluta skära mig. Vet att jag skrev det i ett tidigare inlägg, men nu vill jag inte hålla på med det där längre. Och det har jag bestämt mig för att stå fast vid till varje pris. Annars ser mina föräldrar snart, och jag vill inte att självskadebeteendet kommer fram.
Livet rullar på, men det är jjobbigt stundtals, och självmordstankarna blir allt djupare i min hjärna. Så jag behöver verkligen en nystart.

Allt går utför i mitt liv. Ångesten blandas med kärlek. Kärlek blandas med hat, bråk och svek. En del handlar också förstås om mat, pengar, dricka, killar och så, men det mesta är fan jobbigt nu alltså. Det var inte igår jag mådde bra. Det är flera veckor sen jag hade en ordentligt uppskattad dag faktiskt. Den får gärna dyka upp nu,, det börjar bli otroligt tuft att leva i denna ångestbubbla. Framförallt ligger soc till grund för den, men också skolan, vänavsaknaden och föräldraöverbeskyddandet från mamma och pappa.
Det är inte lätt att vara 14,5 och veta att livet ligger framför en, när ens föräldrar skymmer både vägen och sikten för mig att förstå och uppleva det som kallas livet. Och faktum är att jag egentligen inte vill leva längre. Det har gått så långt att jag funderar på att ta livet av mig. För jag känner att jag orkar fan inte mer snart. Det är tuffare att plugga, älska de jag fattar tycke för, utföra min hobby, skriva mina böcker, allt går trögt eller åt helvete. Det är ingen idé att starta nya projekt, man vet ändå att de går i stöpet rätt snart efter uppstarten.
Och jag då? Nej ni vill nog inte veta faktiskt. Förra året mådde jag som nu, piss och självmordsbenäget. Skär mig som en idiot, funderar på alkohol och att överdosera läkemedel jag inte har hemma. Funderar på lämpliga självmordsmetoder och självmordsbrevsdesign. Inte alls så mycket på konsekvenserna av ett eventuellt självmord för min familj.
Det man hade kunnat hoppats på hade väl varit att jag inte tänkte de tankar jag nu tänker, men tyvärr tänker jag ju nu dessa tankar, så det är kört!

Jag försöker bli en bättre människa, det gör jag verkligen. Ändå får jag hat varje dag. Ändå fälls kommentarer om mig hela tiden. Och det riktas hån mot mig, utan att folk ens försöker dölja sitt förakt. Det gör så ont!
Håller på med luciaträningar, jag är tärna, tillsammans med en tjej, som vi kan kalla Sandra. Hon är elak, föraktfull, falsk. Jag sa till vår musiklärare som tränar oss, att jag hade viljat vara lucia. Och då sa hon att jag tyvärr inte kunde vara det i år. Och då sa jag: men vad synd, och jag som är blind precis som hon, det var ju synd. Det var ett skämt. Ändå säger Sandra rakt ut, men jag har en dödlig sjukdom, i det här fallet diabetes, så jag hhar mer rätt än du. Ett tag trodde jag att hon blivit lucia, men sen förstod jag att det var en i sexan som blivit vald, och då blev jag lugnad. vad har hon för rätt att vara så hånfull? Vad gör henne så elak?
Jag mår bara sämre och sämre för varje dag, så jag har övervägt att ta mitt liv ett tag nu. min pojkvän och mitt ex står dock i vägen, jag vill inte Lämna dem i sticket. Mitt ex skulle gräva ner sig, och min pojkvän skulle inte orka leva längre han heller.
Så jag får väl leva lite till då.

Ur blir jag av med mitt självskadebeteende. Tacksam för tips.
Jag skär mig med en sax när jag mår dåligt. Och har även blivit upptäckt med färska sår. Hur gör jag. Har försökt låta bli men det är omöjligt. Skär mig så jag blöder. Och har även klippt sönder och skurit i tunna blodkärl flera gånger. Det känns inte bra. För jag vet att ärren blir permanenta. Det hjälper mig att inte ha sånt självhat som jag normalt här, dämpar allmän ångest och oro. Går hos kurator, men känner inte att det räcker utan att skära mig.
E vet inget, och ska inget få veta. Han skulle bli så orolig.
Men jag måst försöka sluta, för det gör mig ärrad för livet, bokstavligt!

Jag älskar E.
Egentligen är inte det problemet just nu. Egentligen är problemet mitt förra förhållande. Mitt förra förhållande, som jag lämnade för E.
Vi sa till varann, Teo och jag, att kärlek respekt och ärlighet var a och o i vår relation. Men det har uppenbarats flera lögner inom det senaste halvåret, och det är bara två månader sen separationen. Men allt kommer fram nu, nu när vi inte längre är ett par. Jag borde ha tänkt på att det kunde hända.
En lögn gjorde, att jag idag är hemma i sängen, istället för i skolan. Vackert Teo. Men jag ska inte ge dig hela skulden.
Kram.